Ngaio Marsh är möjligen idag bland de mer bortglömda deckardrottningarna från den engelskspråkiga guldåldern, trots att hon levde ända till 1982 och publicerade sig in i det sista. Av det lilla jag har hört av henne - denna och en annan novell - är hon värd att återuppliva lika mycket som många andra.
Hennes återkommande problemlösare i en lång serie romaner, Roderick Alleyn vid Scotland Yard, är med i den här berättelsen också, om än av en slump - en felringning, faktiskt. Miljön är en teater i London, och det krävs en hel del av läsaren/lyssnaren för att hänga med i alla utrymmen bakom scenen och begripa vad som händer medan publiken bara ser själva pjäsen (eller är ute och förfriskar sig i pausen). Men det är en bra övning i "det slutna rummet", den här gången en loge med bara en dörr in och inga fönster. Jag tror dessutom att det är en intrig där läsaren ges en rättvis chans att hålla jämna steg med detektiven.
