Utgångspunkten för den här thrillern är en situation som väl de flesta känner igen sig i (och inom genrens ramar brukar det ju vara bra). Man sitter på ett tåg och ser ett hus och en trädgård från baksidan, ganska nära, från ett håll man normalt inte har insyn. Här är det Rachel som pendlar in till London och nästan varje morgon står stilla vid samma signal så att hon får någon minut att titta på samma hus och trädgård, där Jason och Jess bor. De heter förstås inte så, det är Rachel som på ett - redan på de första sidorna - lite smygande olustigt sätt (bra igen!) hittar på en tillvaro åt det tjusiga paret hon ser. Och en dag ser hon förstås något som hon inte borde se, som får henne att göra något hon inte borde göra.
Sedan är mycket av boken det som också ofta präglar genren, att man sitter och tänker "gör inte sådär", "men säg bara som det är", "försök inte lösa det här själv" och inte minst "om du bara inte hade". För en gångs skull tycker jag också att det berättas på ett sätt så att man förstår varför huvudpersonen bär sig åt som hon gör, för här är det inte frågan om att bara leka detektiv för nöjes skull. Det gör att det här är en riktigt bra och spännande thriller som faktiskt gör det som det så ofta står på baksidan utan att vara sant, kryper innanför skinnet på en. Hela tiden känns det också som om handlingen berättas lite för långsamt, man vill kunna läsa lite fortare för att komma fram till vad som ska hända härnäst.
Att det blev så att jag läste den här på engelska låg det inga djupare överväganden bakom. Det var helt enkelt så att det var över 40 i bibliotekets kö på den svenska översättningen, men bara ett par stycken på den här. Skulle det bli semesterläsning, som jag ville, fick det bli den här, och det var inget fel med det. Något lite har jag kanske också därmed utökat mitt ordförråd med pendlarglosor.
