120. J.J. Connington: Before Insulin

Den här novellen är teknisk så det räcker och blir över, men när det är en ovanligt skickligt komponerad gåta gör det inte så mycket - det kanske rentav krävs. Både boven och detektiven gör stora ansträngningar för att lyckas med sina respektive mål. Sällan har jag läst om någon så i detalj planerad brottslighet, som ändå misslyckas, egentligen inte på grund av något misstag utan för att detektiven inser hur det hänger ihop. Idag hade det inte fungerat, dels för att insulin finns tillgängligt för behandling av diabetes, dels på grund av ändrade rutiner hos statliga postverk.

119. Josephine Tey: Madame Ville d'Aubier

Ett brittiskt par på resa i Frankrike träffar på en kvinna i ett bageri, där de efter mycket om och men får köpa några croissanter, trots att det egentligen är stängt. Och ungefär det är vad man kan berätta, för det slutar ganska abrupt. Det kan kännas som om något fattas, eller också - vilket jag väl tror - har författaren medvetet slutat så att läsarens fantasi ska arbeta vidare på egen hand.

118. Julian Symons: 'Twixt the Cup and the Lip

Det är väl lika bra att börja med titeln, eftersom jag var tvungen att slå upp vad det egentligen betyder. Första ordet är en förkortning av "betwixt" som betyder samma sak som "between", och hela titeln är andra delen av ett talesätt, som i sin fullständiga form lyder "There's many a slip 'twixt the cup and the lip". Det ska förstås som något i stil med "sälj inte skinnet innan björnen är skjuten" eller "ta inte ut segern i förskott". Man kan läsa mer om talesättet - som har antika förebilder - här.

Det hela handlar om antikvariatsbokhandlaren mr Rossiter Payne, som ibland extraknäcker i den undre världen som juveltjuv eller liknande. Han kommer undan genom att bara göra det med långa mellanrum och att ha en respektabel fasad genom sin butik. Nu har han fått span på de ryska kronjuvelerna, som ställs ut i ett varuhus i närheten, mitt i julhandeln. Man kan tycka att de borde vara både svårsålda och högbevakade, men han utarbetar en plan, så att man undrar om det är härifrån Sickan har fått uttrycket "tajmat och klart in i minsta detalj". (Nej, det är det förstås inte, men de är samma andas barn.) Av titeln kan man ana att allt inte går som planerat, men det är faktiskt spännande ändå.

117. Augustus Muir: The Body of Sir Henry

Det är bara en enda liten detalj som förråder mördaren i den här novellen - även om jag nog tycker att polisen är mer än lovligt bortkommen fram till dess - men den detaljen är dessutom planterad i den inledande ramberättelsen, när den tjänstgörande polisen, numera befordrad, får anledning att berätta om fallet. Om det hade ansats bort hade den här historien varit riktigt bra, och den hade kunnat bli en bra kortfilm eller ett TV-serieavsnitt i rätt händer. Nu är det några ögonblicksbilder som stannar i minnet, mer än intrigen.

116. John Appleby: Drink for an Actor

Den trogne läsaren - därest en sådan nu finnes - torde erinra sig att Michael Innes och hans problemlösare John Appleby nämndes häromsistens. Och så dyker det upp en författare som heter samma sak. Då är man ändå glad att man tar del av de här novellerna i form av inläsningar från British Library, där också korta introduktioner om författarna finns med. Om författaren John Appleby verkar det inte finnas mycket att säga idag, men det har grävts fram att han och Innes var verksamma på samma universitet samtidigt, och att det verkar troligt att Innes har lånat namnet av sin kollega.

Själva novellen är en till som handlar om teatern och där ett mord begås på scenen. Den plot device* som möjliggör det känner jag igen från Agatha Christies debutroman. Men det är kompetent hanterat och ingenting i den här novellen förklarar varför Appleby är så bortglömd idag.

* förslag på svensk term emottages tacksamt

115. Ngaio Marsh: I Can Find My Way Out

Ngaio Marsh är möjligen idag bland de mer bortglömda deckardrottningarna från den engelskspråkiga guldåldern, trots att hon levde ända till 1982 och publicerade sig in i det sista. Av det lilla jag har hört av henne - denna och en annan novell - är hon värd att återuppliva lika mycket som många andra.

Hennes återkommande problemlösare i en lång serie romaner, Roderick Alleyn vid Scotland Yard, är med i den här berättelsen också, om än av en slump - en felringning, faktiskt. Miljön är en teater i London, och det krävs en hel del av läsaren/lyssnaren för att hänga med i alla utrymmen bakom scenen och begripa vad som händer medan publiken bara ser själva pjäsen (eller är ute och förfriskar sig i pausen). Men det är en bra övning i "det slutna rummet", den här gången en loge med bara en dörr in och inga fönster. Jag tror dessutom att det är en intrig där läsaren ges en rättvis chans att hålla jämna steg med detektiven.

114. Carter Dickson: Blind Man's Hood

Om man ska försöka lära sig hålla reda på författarna Carter Dickson och John Dickson Carr kan en minnesregel vara att den förstnämnde låter mest lik Nick Carter som också var en pseudonym. John Dickson Carr var Carter Dicksons riktiga namn, så nödvändigheten att hålla isär dem är kanske inte så stor.

Han är ihågkommen som en av de bästa konstruktörerna av deckargåtor på temat "det slutna rummet", en klassisk men svår subgenre. Här är det en variant på det temat som bygger på att dörrar och fönster är låsta inifrån och snön utanför huset visar att ingen okänd har kunnat ta sig dit eller därifrån. Historien återberättas i novellen på ett sätt som placerar den i gränslandet till spökhistoria, men jag tror författaren balanserar på rätt sida om gränsen. Man får dessutom en utmärkt utnyttjad miljö och skickligt skrivna kontraster mellan det hemska som återberättas och den juliga förväntan som präglar inledning och avslutning.

113. Baronessan Orczy: A Christmas Tragedy

Baronessan Orczy - känd med titel och inte förnamn - är idag mest ihågkommen för att hon skapade Röda nejlikan, så småningom kanske mest bekant i filmversion. Men hon skrev också annat, till exempel ett antal noveller om Lady Molly of Scotland Yard, en kvinnlig detektiv långt innan det fanns sådana. (Det skulle de veta, alla som blir upprörda när en författare gör våld på verkligheten genom att låta ett hus se ut på ett annat sätt än i verkligheten, för att nämna något. Det kallas skönlitteratur.)

Historien berättas av lady Mollys assistent Mary, som har en närmast devot inställning till sin överordnade, vilket blir påfrestande efter en stund. Det är ingen ände på hur briljant ladyn är, men vi läsare får ingen chans att hänga med i spåren (och dessutom bygger upplösningen på en gissning och en bekännelse). Nej, det här har inte hållit för tidens tand.

112. John Bude: Pattern of Revenge

John Bude hade såvitt jag förstår vanan att låta sina kriminalromaner utspela sig i intressanta miljöer, ibland i och ibland utanför England. Här handlar det om skidåkning i Norge, och åtminstone snön är en viktig faktor för att få till den gåta som står i centrum. Men det är en novell av den sort där allt hänger på en enda detalj, och när utrymmet bara är en kvart finns det inte tillräckligt med sidospår som döljer den. Jag gissar ganska fort hur det ska gå, och jag gissar att många andra också gör det.

111. Fergus Hume: The Ghost's Touch

Den gammaldags kriminallitteraturen håller hårt på gränsdragningen mot spökhistorier. Man kan alltså anta att den vålnad som hemsöker blå kammaren (på det engelska lantgods som ärvts av den fattige kusinen medan den rike dito varit i Australien) har en rimligare förklaring än att det faktiskt är lady Jane från 1700-talet. Till det bidrar väl också att berättaren är läkare och inte tror på "ghosts and goblins", som han säger. Det är inte så svårt att lista ut hur det hänger ihop, men den här novellen lever mer på miljö och tidsfärg än på intrigen.