74. Hans-Eric Hellberg: De enögda banditerna

Hans-Eric Hellberg har bland mycket annat skrivit en serie böcker om de hemliga agenterna Dunder och Brak, eller som de egentligen heter, Mats och Päivi. Den här första minns jag inte om jag har läst tidigare, annars hörde några av dem till det jag läste om och om igen när jag var ungefär så gammal som agenterna, kanske 10-12 år. Länge tecknades omslagen av Hans Arnold, en av mina favoritkonstnärer sedan dess.

Den typiska intrigen minns jag som att agenterna kom på något skumt, följde efter någon skum vuxen, blev upptäckta eller igenkända av misstag (utklädning spelar ofta en stor roll, vill jag minnas) och så småningom belönades för att ha avslöjat något helt annat än de trodde. Utan att kännas påklistrat finns det ett visst samhällskritiskt perspektiv, kanske typiskt för sin tid (den här kom 1972). Den som gillar klass- och genusfrågor kan säkert också hitta mycket godis i beskrivningarna av relationen mellan Mats, ängsligt tjänstemannabarn i kärnfamilj, och Päivi, kavat dotter till ensamstående städerska.

I den här boken handlar det om en avsigkommen figur vid namn Jussi, som blir inackorderad hos Päivi, eller rättare sagt hos hennes mamma Sirkka, som behöver en extrainkomst. Mats och Päivi upptäcker att Jussi tillsammans med en kompanjon tänker förvandla parkeringsautomater (den gammaldags sorten som hör till varje plats för sig och ska vridas om efter varje istoppat mynt) till spelautomater. Utklädningen inskränker sig till att de byter kläder med varandra, men med tanke på Päivis utsvängda blommiga byxor är det nog så underhållande.

Hellbergs stil är roligt egensinnig på ett sätt som jag undrar om en barndeckare idag hade kunna ha: "Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, skrev den gamle polaren Erik Gustaf Geijer 1838, åtskilliga år innan Mats Evert Dunnerbak ens var påtänkt." (Det är förresten Mats' efternamn som ligger bakom agenternas alias, eftersom han inte kunde uttala det rätt när han var liten.) Ibland går det en halv sida till att diskutera trafiksituationen i Kvarstad eller om en viss radiopolis äter krossat glas till frukost. (Jag vill minnas att han återkommer i senare böcker just under namnet Krossat Glas.) Det är snabb- och lättläst, inte bara för att det bara är 130 sidor, utan för att det är en bra historia, berättad av någon som tycker det är roligt att berätta en bra historia.

Längst fram i boken finns hemadressen till författaren om man skulle vilja "rita ner några rader". En sökning visar att han nu 42 år senare verkar bo i grannhuset.

59. Astrid Lindgren: Allrakäraste syster

Igår såg jag en dokumentär om Hans Arnold (och skrev om den på denna bloggs bloggkusin från landet), och där nämndes förstås hans illustrationer till den här novellen. Den kom först ut i en novellsamling med bland andra Nils Karlsson Pyssling, men är väl mest känd i den senare bilderboksversionen med Arnolds illustrationer. Att lyssna på författarens egen inläsning är förstås inte samma sak, men gott nog i ljudboksgenren.

Troligen har jag inte läst den här berättelsen förr, men den är så bekant att det känns så. Den är förresten så bekant att det är svårt att skriva något om den utan att vara förnumstig. Det får räcka med att konstatera att man som vuxen läsare/lyssnare ser/hör ganska tydligt hur välkomponerad den är, och att den utspelar sig vid en tid när det kan noteras att flickor brukar heta Lena eller Birgitta. Nu är det väl snarast flickornas mormödrar som heter så.

87. Hans-Eric Hellberg: Päivi dyker ner

Den här femte boken om handlar om hur Mats och Päivi träffades första gången när Mats kom till rivningskåken Paradiset, där Päivi bor, för att sälja lotter, vilket han inte var så duktig på. Päivi, däremot, är ju framåt och pratsam, och det lyckas bättre när de slår sig ihop. Fallet de tar sig an handlar om arbetsmiljön i det underjordiska garage där Mats pappa Filip arbetar. Ägaren direktör Klemens är en klassisk ond kapitalist som utnyttjar sin personal och låter dem arbeta i lokaler med så låg syrehalt att cigaretterna slocknar. Kvarstads-Posten vill inte skriva om det, eftersom Klemens är stor annonsör.

Omslaget tycker jag är en typisk Hans Arnold-teckning, särskilt greppet att låta direktörens huvud ersättas av en elakt grinande bil.

14. Ann-Mari Falk: Madame är död

Titeln anspelar på en dikt av Harriet Löwenhjelm, som verkar vara det sista Elise Stenberg läste innan hon dog. Omständigheterna kring hennes död är minst sagt oklara, eftersom den sker i ett brinnande sommarhus, föregås av en bilolycka, och dessutom kan antas bero, direkt eller indirekt, på en alltför stor dos av det sömnmedel hon har fått eftersom hon är obotligt sjuk. Hennes anhöriga och vänner har varierande skäl att önska livet ur henne, eller åtminstone att inte sörja henne alltför djupt. Tyvärr har jag länge svårt att hålla isär de medverkande och deras inbördes relationer, som är fler än man först tror. Enligt baksidestexten kan boken kallas "en skräckfylld kärleksthriller" (vilket väl säger något om vilken typ av relationer det handlar om) eller "en charmfullt mysig småstadsroman". Det sistnämnda fick mig att hoppas på något i stil med Rönblom, men det var alldeles fel. Falk har ingenting av Rönbloms formuleringsförmåga och småstaden blir aldrig mer än en kuliss med torg, rådhus, några små stugor längs ån och ett par villor för de medverkande att bo i.

Det fina omslaget av Hans Arnold lovar mer än boken höll, men kräver kanske sin förklaring. De uppdragbara föremålen anspelar på att Elises make drev en leksaksaffär, som spelar en viss roll som central scen för handlingen.

47. Thure Almroth: I det förtrollade landet i den förtrollade tiden

När jag letade upp föregående bok i bibliotekskatalogen hittade jag också två andra, som tillsammans, vad jag förstår, bildar Thure Almroths samlade skönlitterära produktion. Det här är en samling traditionella sagor, som känns betydligt äldre än 1973. Det handlar om prinsessor, troll och annat som gammaldags sagor brukade handla om. Inte dåligt i sin genre, men helt otippat att vara skrivet av någon som annars verkar ha intresse för astronomi och science fiction (se också kommande bloggpost om förhoppningsvis få dagar). Bäst är illustrationerna av Hans Arnold, som är en av mina absoluta favoriter sedan länge. Synd bara att hälften av illustrationerna är av någon annan.

125. Anna Jansson: Utan dina andetag

Lagom pendlingsformat är ibland ett viktigt kriterium för ljudnoveller. Den här var idag alldeles lagom lång, bara 14 minuter, men rymmer ändå rejäla kast mellan om inte hopp och förtvivlan så glädje och sorg. Det handlar om ett till synes lyckligt par som ska åka på en andra smekmånad (till Nådendal av alla ställen), men det finns en överraskande anledning till det, och det visar sig inte vara den enda överraskningen. Något om stämningen säger det att jag gärna hade sett berättelsen illustrerad av Hans Arnold.