100. Johan Svedjedal: Den rätta knycken. Astrid Lindgrens Vi på saltkråkan

Johan Svejdedal avhandlar här hela fenomenet Saltkråkan, även om tonvikten ligger på TV-serien, som kom först, och boken som bygger på den. Sedan avtar djupet i framställningen när den övergår till de filmer som följde upp, men alldeles på slutet hinner han faktiskt med ett kort avsnitt om den nyinspelning som är på gång.

Författaren är ju akademisk litteraturvetare och det märks på framställningen. Han har gått igenom arkivmaterial och läst tidningar från tiden, så både recensioner och bioannonser kan redovisas. Det gör att man ibland kommer lite långt från skärgårdsmiljön, som väl idag är det som Saltkråkan lever mest på. Jag hade gärna sett något mer om inspelningsplatserna idag, exempelvis. Men inget av det som finns med är något som jag hade velat stryka, och det är väl ett gott betyg i sig.

Ny kunskap för mig var att Ulf Björlin, som har hyllats för den musik han skrev till TV-serien, faktiskt stal temat från en fransk barnvisa, Nous n'irons plus au bois.

14. Astrid Lindgren: Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult

I Astrid Lindgrens produktion är det här något av en anomali, eftersom det faktiskt är en sann historia. Det handlar om hennes föräldrar, och inte minst deras livslånga kärleksrelation. Som tur är skrev de mycket till varandra innan de gifte sig, och de vykorten och breven finns bevarade. Dessutom var Samuel August en god berättare, så han har försett författaren med muntligt underlag som sedan kommit till nytta. Sedan vore det ju inte Astrid Lindgren om det inte också vore berättat på hennes karaktäristiska sätt, och som vanligt är det en njutning att höra henne läsa själv.

6. Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

Någon gång ibland börjar man fundera på en klassiker och undrar om man egentligen har läst den eller bara känner till den väl ändå. Nu tror jag nog att jag har läst den här, men även den som inte har det kan ju vara bekant med historien. Frågan är om inte bästa sättet att ta del av den här boken är just så här, i Astrid Lindgrens egen inläsning.

236. Astrid Lindgren: En jul i Småland för länge sen

Förutom den sedvanliga julnovellen i P1 kunde man idag lyssna till den här självbiografiska berättelsen i en grannkanal, "eller när man vill i appen", som det brukar heta. Det handlar om julen 1913, när den blivande författaren var sex år gammal och bland annat tjatade sig till att följa med ut och hugga julgran. I jämförelse med Astrid Lindgrens olika fiktiva gestalter saknas den riktiga musten i den här skildringen, men man kan ändå konstatera att hon var en av Sveriges bästa högläsare. Ska man lyssna på något av henne ska det vara hennes egna inläsningar, hävdar jag bestämt.

233. Astrid Lindgren: Godnatt, herr luffare! & Jul i stallet

Den första och längre novellen i den här volymen är mycket lindgrensk i sin ton. Det handlar om några syskon som är ensamma hemma och får besök av en luffare. Han visar sig ha talanger som kommer väl till pass.

Det här var en fjärdedel av Novellix' sista kvartett för i år. Tyvärr var de andra tre fjärdedelarna sådant som hade ingått i förra årets adventsask, vilket gjorde mig rätt besviken. Nu slutar Novellix med möjligheten till prenumeration, så vi får se hur jag förhåller mig till dem framöver. Jag har uppskattat insatsen för novellen som genre, men på sistone har vi inte varit helt överens om hur det ska förvaltas.

204. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Björngrottan

Huvudtemat i den här tredje delen är Ronjas konflikt med Mattis, som får henne att flytta hemifrån, till Björngrottan, där hon och Birk bor över sommaren. Men det löser sig ju, som vi vet, som har läst boken eller sett filmen.

203. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Vildvittrorna

I den här andra delen av de fyra seriebearbetningarna av Ronja Rövardotter är det mest vinter, och Ronja träffar på rumpnissar:

och vildvittror:

i skogen. Jag tycker inte att de senare motsvarar min bild av dem, om den nu är influerad av filmen eller inte. Men annars är det adekvat adapterat.

202. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Åskvädersbarn

Boken om Ronja Rövardotter är ju redan bearbetad i olika medier så att man kanske oftare har mött den så än i dess ursprungliga form. Den här seriebearbetningen bygger på en animerad TV-serie, som jag inte har sett. Och så finns ju Tage Danielssons film, där inte minst Börje Ahlstedt och Lena Nyman gjorde Ronjas föräldrar så att man inte kan tänka sig dem på något annat sätt. 

Det är alltså en utmaning att ge sig på den här historien, men jag tycker att tecknaren (tecknarna?) kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det anges förresten inte vem det är, men det har väl med relationen till TV-serien att göra på något sätt, gissar jag.

Då får man också finna sig i att det inte är skådespelarna från spelfilmen som är avtecknade:

Den här första delen av fyra omfattar Ronjas tid hemma i Mattisborgen och sedan när hon lär känna Birk, som har flyttat in i borgens andra halva. De hinner också med att rädda livet på varandra. Starkt jobbat.

59. Astrid Lindgren: Allrakäraste syster

Igår såg jag en dokumentär om Hans Arnold (och skrev om den på denna bloggs bloggkusin från landet), och där nämndes förstås hans illustrationer till den här novellen. Den kom först ut i en novellsamling med bland andra Nils Karlsson Pyssling, men är väl mest känd i den senare bilderboksversionen med Arnolds illustrationer. Att lyssna på författarens egen inläsning är förstås inte samma sak, men gott nog i ljudboksgenren.

Troligen har jag inte läst den här berättelsen förr, men den är så bekant att det känns så. Den är förresten så bekant att det är svårt att skriva något om den utan att vara förnumstig. Det får räcka med att konstatera att man som vuxen läsare/lyssnare ser/hör ganska tydligt hur välkomponerad den är, och att den utspelar sig vid en tid när det kan noteras att flickor brukar heta Lena eller Birgitta. Nu är det väl snarast flickornas mormödrar som heter så.

12. Astrid Lindgren: Luise Justine Mejer. En kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland

Den här novellen är inte alls typisk för vad man normalt förknippar Astrid Lindgren med, men även här märks det hur bra hon är på att berätta en historia. Med utgångspunkt i en brevväxling mellan Luise Justine Mejer och dennas blivande man Heinrich Christian Boie berättar hon historien om inte bara de två utan också ett antal personer omkring dem. Brevväxlingen finns utgiven i ett par olika versioner, men den som ligger till grund för den här novellen heter Ich war wohl klug, daß ich dich fand. Den är på över 500 sidor men jag blir ändå lite sugen på den. (En nyare utgåva, som jag gissar innehåller samtliga deras brev, omfattar över 2500 sidor och är i fyra band, vilket gör mig lite mindre sugen.)

För novellutmaningen passar den bra in på nummer 11, "en novell där någon som funnits i verkligheten är en av personerna".

11. Astrid Lindgren: Prinsessan som inte ville leka

Det här är en närmast sedelärande liten historia om en prinsessa som har allt man kan önska sig av leksaker men ingen lekkamrat. När hon av en slump får det visar det sig att hon visst kan leka. Från början ingick den här novellen - eller sagan, om man så vill - i samlingen Nils Karlsson Pyssling.

För novellutmaningen använder jag den till punkt 6 på listan, "en novell vars titel börjar på P".

10. Astrid Lindgren: Tu tu tu!

Ett av mina läsmål under 2019 är att ta mig igenom mina olästa Novellix-noveller. (Att det sedan finns mycket annat oläst i hyllorna förbigår vi för tillfället med tystnad.) Den här novellen ingick från början i samlingen Sunnanäng, och har samma sagoton som jag vill minnas att titelnovellen har. Alla vet väl att man inte ska följa med ner i underjorden - Alice, Orfeus et al. - men det gör ändå Stina Maria, som därmed hoppas få tillbaka de får som vargen har rivit.

För novellutmaningen faller det sig naturligt att använda den här novellen för nummer 35 på listan, "en novell vars titel är en allitteration".

213. Astrid Lindgren: I skymningslandet

Frågan är om jag har läst den här klassikern förr. Den är kanske mest minnesvärd för sin introduktion av herr Liljonkvast, som är en föregångare till Karlsson på taket, fast trevligare, tycker jag. Trots sin tidlöshet vad gäller själva historien är den synnerligen fast i den tid då den tillkom. Det finns spårvagnar i Stockholm och utanför fönstret på Karlbergsvägen byggs det tunnelbana, för att inte tala om att det är en tid då barn som har ont i ett ben får ligga hemma i sängen och inte gå i skolan.

183. Astrid Lindgren: Märit

Astrid Lindgren är ju inte känd för att undvika sorg och död, men i den här novellen är de huvudsak på ett sätt som kanske ändå inte är så vanligt. Formatet, 15 små sidor med ganska stor stil, gör förstås att det inte går att utveckla för många teman parallellt. Den här novellen är ursprungligen publicerad i boken Kajsa Kavat, som jag inte ens visste var en novellsamling. Där ser ni hur obildad jag är. Men jag jobbar på det.

33. Astrid Lindgren: Rasmus, Pontus och Toker

I ett sammanhang som kan komma att avslöjas i ett kommande inlägg berördes den här boken, enkannerligen dess något antikverade syn på etniska minoriteter som avviker i folkhemmet. Svärdslukaren Alfredo är tydligtvis inte svenskspråkig, men det är lite oklart för mig om han ska föreställa vad som nu kallas resande eller om han bara är dansk (vissa uttryck tyder på det senare, men han kan ju ha turnerat i Danmark). Filmen föregick boken (och däremellan kom en radioserie), och där verkar han snarare tysk i den del jag har orkat se. Eventuellt ser jag inte hela, men det verkar ha potential med både Gustaf Öhman, Erik Eriksson och Reidar Dahlén i rollistan.

Rasmus spelas av Eskil Dahlenius, som spelade Rasmus såväl på luffen som i sällskap med Kalle Blomkvist. Av ett litet förord framgår här vad jag nog aldrig har förstått, nämligen att det handlar om tre helt olika Rasmus. Här heter han Persson i efternamn och är son till en polis i Västanvik. Det påminner egentligen inte så lite om Kalle Blomkvist-böckerna i att det utspelar sig i en småstad och något mystiskt händer, kopplat till någon utsocknes. (I filmen är också Siv Ericks med och spelar mamma, precis som i en av Kalle Blomkvist-filmerna.) Och även om det är ganska spännande behöver man förstås inte tvivla på att bovarna åker dit och att taxen Toker kommer tillbaka välbehållen. (Pontus är Rasmus' mänsklige bästis, också elva år.)

En del är nog obegripligt för dagens barn, som att Rasmus och Pontus är elva år men går i ettan, det vill säga första klass i realskolan på läroverket. Rasmus äter som elvaåriga pojkar i böcker brukar göra, bland annat fläskkorv och potatismos, inkokt makrill (dock ingen favorit) och fläskpannkaka. Jag gissar att det bara är det sistnämnda som riktigt går hem hos dagens barn. Med de här reservationerna tycker jag att det egentligen är en riktigt bra bok, och det märks att det ju är en som kan som har skrivit.

13. Astrid Lindgren: Kalle Blomkvist och Rasmus

Den tredje och sista boken om mästerdetektiven Blomkvist är mer thriller än de två tidigare. Vita rosen får "hjälp" av femårige Rasmus, vars främsta egenskap verkar vara att han inte kan hålla tyst om något. Det är opraktiskt när han har råkat få reda på var hans pappa har gömt sina hemliga ritningar till en ny uppfinning (är det inte lite farbror Quentin i Fem-böckerna?) och han själv dessutom blir kidnappad. Här handlar det inte så mycket om slutledningar som i de två tidigare böckerna, utan mer om att rymma, hålla sig undan och köra "lånad" motorcykel, fast de bara är fjorton (om jag räknar rätt, och varje bok utspelar sig under ett sommarlov). Den här filmen (från 1953, som boken) är den jag är rätt säker på att jag har sett någon gång på tv för länge sedan. I 90-talsfilmen är det Claes Malmberg som spelar konstapel Björk, säkert lika gemytlig som Sigge Fürst, men kanske inte lika stilig.

12. Astrid Lindgren: Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Den här andra boken om Kalle Blomkvist och hans kumpaner Anders och Eva-Lotta i Vita rosen introducerar ett par av de saker jag trodde var genomgående för serien. Här kämpar de vita mot Röda rosen om Stormumriken, som alltså inte fanns med föregående sommar. Och de har också av Eva-Lottas pappa bagarmästaren fått lära sig rövarspråket, som kommer till avgörande nytta i den spännande upplösningen.

Frågan är om inte den här boken är unik genom att i en ungdomsdeckare faktiskt ha med ett riktigt mord, och på ett relativt realistiskt sätt skildra hur skrämmande det måste vara för en 13-åring att hitta någon mördad. När det blir sådant allvar kommer kampen mellan de vita och de röda något i bakgrunden. Jag tror jag hade varit livrädd om jag hade läst denna när jag var i rätt ålder. Nu vet jag ju i alla fall så mycket som att Astrid Lindgren knappast skulle låta någon av huvudpersonerna råka illa ut på allvar.

11. Astrid Lindgren: Mästerdetektiven Blomkvist

Julens Astrid Lindgren-dokumentär gjorde mig sugen på att läsa de tre böckerna om Kalle Blomkvist. Vissa böcker är så mycket en del av kulturarvet att man tror att man har läst dem, fast man kanske bara har hört talas om dem (och eventuellt sett någon film). Så måste det ha varit för mig med dessa, för jag kan inte riktigt minnas den juvelstöldshistoria som den här första boken handlar om. Den film jag är säker på att jag har sett är inte heller byggd på just den här boken. Men rollen som den stilige konstapel Björk är även i den här boken som skriven för Sigge Fürst.

För att vara ungdomsdeckare tycker jag den här håller god klass. Berättelsen är sådan att vi hela tiden vet vem det är något skumt med, men inte hur det ska kunna avslöjas. Kalle står faktiskt för en avgörande insats för uppklarandet av ett riktigt brott, vilket väl inte är så vanligt i ungdomsdeckare, där det ofta mer handlar om att smyga på skummisar, som sedan visar sig vara något annat.