119. Klas Östergren: Gentlemen

För en gångs skull var det meningen att jag skulle vara lite dagsaktuell, men det hann jag inte riktigt med. Klas Östergren installerades i lördags som ledamot i Svenska Akademien, men då hade jag inte kommit mer än två tredjedelar i den här. Och imorgon är det meningen att jag ska gå och se filmen. Jag kan redan gissa att det kommer att rökas något oerhört, för det brukar ju vara tidsmarkören i svensk film som utspelar sig på 60- och 70-talet.

Det är skrivet så mycket om den här boken att det är svårt att säga något nytt. Men när Henry Morgan är i Berlin tyckte jag det var roligt att han uppehåller sig vid Bleibtreustrasse, ett kvarter från ett hotell jag har bott på några gånger. Om jag inte minns fel har jag ätit middag på en uteservering strax intill det pensionat Henry har anledning att besöka. Överhuvudtaget fastnar jag mer för miljöerna, både den stora lägenheten vid Hornsgatan, Stockholms skärgård och Henrys besök i Berlin, Paris och London, än för själva historien, som jag ärligt talat har lite svårt att följa med i tidvis. Slutet får mig också att tro att det kanske inte är meningen att man ska ha förstått allt. Uppföljaren Gangsters ska enligt vissa källor ge en del förklaringar, så jag får väl ta itu med den vid tillfälle.

Med det här inlägget har jag också slutfört årets projekt, att läsa 100 olästa böcker som jag redan hade när året började.

118. Gösta Gustaf-Janson: Råtunaleken

Gösta Gustaf-Janson varierar här temat tilltrasslad handling i överklassmiljö ännu en gång. Senast jag läste honom var det mest fars; här är det mindre av den varan men desto mer förvecklingar. Berättaren, baron Pelle von Knooth [sic], träffar av en slump på en avsigkommen varietéartist som skulle kunna vara halvbror till hans båda kusiner på Råtuna slott, och därmed arvsberättigad efter gamle slottsherren. Artisten i fråga visar sig vid besöket på slottet ha oanade talanger, inte minst av det erotiska slaget.

Det är meningslöst att försöka hålla reda på eller återberätta vad som händer, men den bortglömde Gustaf-Janson hade alldeles bestämt en förmåga att berätta en historia av det här slaget på ett underhållande sätt. Även om man kan gissa att allting ska reda upp sig på slutet vill man veta hur det går, och hur det ska kunna reda upp sig när det är som mest tilltrasslat. Förutom att det inte handlar om mord påminner det faktiskt om samtidens deckare, både vad gäller miljö och intrig. Alla har något att dölja, men lyckas inte så väl med det.

117. Hans-Eric Hellberg: Kattastrof

Kanske på grund av en kombination av viss inspirationsbrist hos författaren och viss mättnad hos läsaren tyckte jag inte att den här delen - den elfte - var så vidare bra. Mats och Päivi får sällskap av en yngre förmåga som utökar agentduon till en trio, Dunder och Brak och Skräll, vilket jag nog inte tycker var det pigga grepp som det verkar vara avsett som. Radiopolisen Krossat Glas får ett privatliv (en mamma och en flickvän vid namn Gullbritt) och ett riktigt förnamn, Mattias. Det är förresten han som förser agenterna med det aktuella fallet, den försvunna birmakatten Polyfemos Juwel, som hans mamma åtagit sig att se efter åt en granne. Alla är inte som de först verkar, som det brukas i den här sortens litteratur, men har man väl lärt sig det blir man ju inte överraskad av det heller.

116. Agatha Christie: The Body in the Library

Den här boken har jag definitivt läst på svenska tidigare, och sett i TV-version både med Joan Hickson (men jag minns inte det jag nu såg, att Arthur Bostrom, känd som den tafatte engelske polisen i 'Allo, 'Allo!, var med som en av de misstänkta!) och med Geraldine McEwan. Nu väntade jag mig konstigt nog att det skulle vara en annan historia som hade denna titel, men den jag tänker på är nog Mordet i prästgården, den första romanen med miss Marple. Liket där hittas inte i biblioteket utan i prästens arbetsrum, men förväxlingen är inte så långsökt.

Med Christie blir man ju ändå inte besviken; det här innehåller alla de ingredienser man har vant sig vid att hon ska använda. Liket i fråga hittas i biblioteket på Gossington Hall, där miss Marples vänner överste och mrs Bantry bor. (Särskilt mrs Bantry återkommer i flera andra böcker och är en välgörande kontrast till miss Marples ibland lite omständliga sätt.) Redan där finns den engelska herrgården, strax utanför den lilla engelska byn. Här finns också den invalidiserade patriarken, som jag minns åtminstone från 4.50 från Paddington. Och utan att avslöja för mycket kan jag säga att hon använder sitt gamla knep att något inte är vad det ser ut att vara. Jag kom inte ihåg vem som var mördaren, men hade i alla fall nöjet att kunna följa med var några ledtrådar lades ut, och det är Christie oöverträffat skicklig på, tycker jag.

114. Håkan Nesser: Berättelse om herr Roos

Frågan är om detta är en deckare. Med den vida definitionen att det ska handla om ett brott och en utredning av brottet hamnar man kanske nätt och jämnt på rätt sida om gränsen, för det begås ett brott och efter ungefär 250 sidor gör polisen Gunnar Barbarotti entré. Fram till dess har det handlat om herr Roos, nästan parodiskt vanlig och tråkig, som vinner på tips och använder pengarna till att köpa ett litet torp. Dit åker han på dagarna, men han låter sin fru tro att han fortsätter jobba som ekonomichef på en termosfabrik. Det håller förstås inte hela boken, utan något måste hända, som visar hur ett vanligt, ganska tråkigt liv kan ta en oväntad vändning. Polisutredningen blir då inte det viktiga i den här tredje delen om Barbarotti, som nu för övrigt har fått ny ordning på sitt privatliv.

Roligast tycker jag var att fru Roos är med i ett kvinnligt nätverk som heter Ärkenymferna.

113. Marco Page: Bokad för mord

Det här trodde jag att jag skulle tycka bättre om än vad jag faktiskt gjorde. Den något töntiga svenska titeln ska föra tankarna till den värld där det hela utspelar sig, nämligen New Yorks antikvariat och auktioner på begagnade böcker. Huvudpersonen och hans fru (som det nog ska föreställa på det tidstypiska omslaget) driver ett litet men exklusivt antikvariat och assisterar dessutom försäkringsbolag med värderingar och efterforskningar av stulna dyrgripar. Det handlar inte så ofta om mordutredningar, men här är det en av deras ljusskygga konkurrenter som har fått stifta bekantskap med en automatpistol, som ju alla i branschen verkar ha en i fickan. Det jag har svårast för är krocken mellan antikvariatsbranschen och den hårdkokta genre berättelsen rör sig i. Jag trodde inte att antikvariatsbokhandlare var så mycket i slagsmål och skottlossningar, och verkligen inte att de hade en så väldigt hög alkoholkonsumtion.

Författaren är en pseudonym för Harry Kurnitz, som också skrev filmmanus. Inte minst skrev han själv manus till den film, Fast Company, från 1938, som bygger på boken. Den är jag trots allt lite sugen på att se för sakens skull.

111. Hans-Eric Hellberg: Stöldvågen

Jag tror att det i denna tionde bok är första gången som Mats' och Päivis skolgång spelar någon roll utöver att vara ett tidsödande hinder när de vill ägna sig åt sina utredningar. De verkar också gå i samma klass, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Alltnog, klassen håller på att samla in saker för att ordna loppmarknad, och deras lager drabbas av stöld, samtidigt som Päivis numera välbekanta karelska veterancykel försvinner och ett antal affärer med mera i Kvarstad drabbas av stölder. Mats och Päivi tar sig på sedvanligt frejdigt sätt an dessa var för sig oansenliga brott. Jämfört med förra boken är det mer som vanligt; den obligatoriska utklädningen finns med, där särskilt Mats, utklädd till äldre farbror med starka glasögon, råkar i knipa genom att bli förväxlad med PRO:s väntade föredragshållare. Radiopoliserna Krossat Glas (som faktiskt nu verkar heta Glas i efternamn) och Mjuka Olsson visar en trevligare sida än tidigare och ser på ett lite farbroderligt sätt agenterna som kolleger.

Hellberg har, som jag kanske har skrivit om tidigare, ett alldeles eget, kreativt sätt att använda svenska språket. I den här delen är det ovanliga verbböjningar, som nog avses vara roliga, men som jag inte riktigt hittar det humoristiska med, när de återkommer för ofta och blir något tvungna lustigheter. Innan jag tröttnade samlade jag på mig följande:
fnissa - fnass
hitta - hatt
trilla - trall
titta - tatt
ringa - rang
Väl bekomme, ni som uppskattar det utan sitt sammanhang.

110. Hans-Eric Hellberg: Det försvunna fotografiet

Med den här delen lämnade böckerna om Mats och Päivi (som agenterna Dunder och Brak) Rabén och Sjögrens Pop-serie och gavs i stället ut på Wahlströms. Jag tror att jag lämnade dem i samma veva på grund av andra läsintressen, för jag har inget minne av det här utförandet från förr.

För första gången lämnar agenterna Kvarstad, motiverat av att Mats med familj ska på semester och Päivi får följa med eftersom henne mamma Sirkka ska på facklig kurs. Semestern tillbringar de inte så långt bort, i byn Busnäs, som Hellberg använt i andra sammanhang, bland annat i julkalendern 1986. Där bor de hos en äldre dam, Victoria Ross, med förflutet som amatörfotograf. "Det försvunna fotografiet" stjäls från en utställning på biblioteket, och när det också sker inbrottsförsök hemma hos Victoria inser Mats och Päivi att det är något med fotografiet som någon vill dölja. Den delen av berättelsen visar sig ha en ganska allvarlig ton, som utan vidare hade platsat i en vuxendeckare.

Annars det är mesta som vanligt, som läsarna väl önskar. Mats är fortfarande mer intresserad av mat än av Päivi, men hon är lite mer försigkommen än tidigare, och man kan tänka sig att de så småningom kan bli annat än vänner. Som kommentar till det berättas att de följer TV-serien Kram, som uppenbarligen bygger på Hellbergs egen bok med samma namn.

109. Ebbe Carlsson: Liket i lådan

Ebbe Carlsson har väl knappast gått till historien som författare; det här blev hans enda bok under eget namn. Med det ska förstås att han också är en av de många som nämns som tänkbara bakom pseudonymen Bo Balderson, men det tror jag själv inte så mycket på. Dels var han ung och okänd journalist när Balderson började publicera sig, dels är inte den här boken alls av samma klass. Snarare får jag intrycket att Ebbe Carlsson hade blivit känd och tog chansen att få ut en bok innan det var för sent. Han dog 1992, året efter att den här boken kom ut.

Historien innehåller sådana tidstypiska drag som kurder, buggning och vapensmuggling (och "det fenomenala ordbehandlingsprogrammet Word Perfect"). Vanliga poliser är i stort sett hederliga människor med gott uppsåt, polischefer (som länspolismästaren Holm) är däremot karriärister som inte tillför utredningen något vettigt. Som synes har boken också drag av nyckelroman. En del personer, som Jan Guillou och Henning Sjöström, figurerar under sina egna namn, andra är lätt maskerade, som "den kände kriminologen Mikael P O Olovsson" och utrikesminister Leif Johansson, som väl ska vara Sten Andersson. Vad gäller honom tycker jag att det borde ha varit möjligt att vara både elakare och roligare. Det enda jag skrattade åt var yttrandet "I så fall måste jag nog tala med Yassir om saken", som jag tror också i någon variant fanns med i en Helt apropå-sketch.

108. Selma Lagerlöf: Anna Svärd

Långt om länge har jag nu tagit mig igenom den tredje och sista delen i trilogin som börjar med Löwensköldska ringen och fortsätter med Charlotte Löwensköld. Den ansluter sig i stil och tema mer till den andra än den första. Det får väl beskrivas som någon sorts släktkrönika, där den ödesdigra ringen påverkar människoöden generation efter generation. Jag har lite svårt att hålla reda på alla inblandade och deras relationer till varandra, och det måste man nog göra för att ha fullt utbyte av den här sortens litteratur. För att vara omkring sekelgammalt känns det ändå ovanligt modernt och lättläst.

107. Sven Stolpe: Drottning Kristina. Den svenska tiden

Med tanke på Sven Stolpes allmänna mustighet hade jag nog väntat mig att det här skulle vara lite, ja, mustigare än vad det är. När det väl handlar om drottningen själv är det ganska intressant, men för mycket är filosofiska och religionshistoriska resonemang som i och för sig har bäring på hennes situation, men blir alldeles för torra för min smak. Jag hade nog också väntat mig att författaren skulle stå mer på Kristinas sida, men han skildrar henne som inte odelat sympatisk. Den här delen handlar alltså om Kristinas liv fram till och med abdikationen, och det finns en del till om hennes liv därefter. Den får vi se när jag får lust med.

105. Bodil Malmsten: Priset på vatten i Finistère

Bodil Malmsten skrev den här boken om hur hon flyttar till Frankrike (närmare bestämt Bretagne, närmare bestämt Finistère) för nu nästan femton år sedan. Vad jag förstår har hon sedan dess hunnit flytta en gång inom Frankrike och därefter till Sverige igen, trots de löften som ges här om att hon aldrig ska flytta från det hus och den trädgård hon ägnar sin tid åt under det år boken utspelar sig. Egentligen handlar boken ytterst om hur hon skriver en bok om hur hon flyttar till Finistère, och då börjar det bli för svårt för mig. Men när hon pratar franska, bekämpar mullvadar och odlar vita pioner (jämför omslaget) är det faktiskt väldigt roligt på många ställen.

104. Václav Erben: Brottsplats Prag

I somras läste jag den första av Václav Erbens deckare som finns översatt till svenska; nu har jag läst den första som översattes till svenska, om ni förstår den subtila skillnaden. Jag tycker nog att den förra var bättre, faktiskt.

Kapten (poliserna har alltså grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner får avbryta sin semester/tätatät för att utreda ett mord på en åtminstone till att börja med okänd kvinna. Hennes ansikte har nämligen misshandlats så att hon inte går att känna igen - något som spelar förvånansvärt liten roll när lösningen så småningom rullas upp (ut?). Hon hittas bakom ett draperi i en teaterfoajé, som via en sällan använd dörr gränsar till en telegrambyrå, en miljö som författaren gör sitt bästa med. Mer än i föregående bok märks det här att händelserna utspelar sig bakom järnridån under tidigt 70-tal, och det spelar till och med roll för motivet, kan man säga utan att avslöja för mycket.

Intrigen lider tyvärr av överbefolkning i alla kategorier: misstänkta, vittnen och poliser i lika mån. Hur Exner kommer fram till lösningen får vi noga reda på i efterhand, men man har knappast en chans att själv dra samma slutsatser.

Boken är översatt från en tysk översättning, och originalet, den tyska översättningen och denna svenska utgåva kan man använda för en ministudie i översatta titlar. Originalet heter Efektivně mrtvá žena, som jag skulle översätta till "Effektivt död(ad) kvinna". Den tyska titeln är Die Tote im Foyer, det vill säga "Den döda i foajén". Och av detta har man gjort Brottsplats Prag. Även om det är alldeles sant att det handlar om en brottsplats i Prag tycker jag nog inte att den svenska titeln ger någon uppfattning om vad det handlar om.

103. Hans-Eric Hellberg: Nedbrottslingarna

Den här åttonde boken om de hemliga agenterna Dunder och Brak, det vill säga Mats och Päivi, påminner om de tidigare, men det är ju så genren ser ut. En viktig nyhet är här dock, nämligen att Mats' moster Desideria, kallad Desi, medverkar mer än bara som en omtalad bakgrundsfigur. Mats får bo hos henne medan hans föräldrar reser bort och firar pappa Filips 40-årsdag, och där kommer han i kontakt med planer på ett nedbrott (inbrott gör man från sidan, nedbrott gör man uppifrån). Som vanligt är inte allt som det först verkar.

Desideria har en affär, Boutique Désirée, med oklar inriktning, i varje fall inte bara för damkläder. Mest intresserar hon sig dock för mat, så hon och Mats kommer bra överens, till exempel över dessa köttbollar (sic):

Proportionerna får man kanske leta upp i någon vanlig kokbok, men annars tycker jag det låter värt att prova.

Den obligatoriska utklädningen finns också med; den här gången är det dock bara Päivi som klär ut sig, till den välartade Beatrice Aurore von Knöffel med korkskruvslockar och klänning. Serien övergick från och med nästa del till utgivning på Wahlströms, och därmed försvann också Hans Arnolds omslagsillustrationer, tråkigt nog.

101. John Steinbeck: Pärlan

Tjugo år (och några månader) har den här nobelpristagaren åkt med i flyttar och omsorteringar utan att bli läst. Vad jag minns har jag heller inte läst något annat av John Steinbeck tidigare, så härmed är det en mindre på den långa listan av olästa nobelpristagare.

Det handlar om fiskaren Kino, vars son blir stucken av en skorpion. Kino och hans fru har inte råd att betala doktorn som skulle kunna ge sonen medicin (motgift?), men så hittar Kino en enorm pärla, som han tänker sig kunna sälja för att få råd. Tyvärr drar pärlan mest med sig elände till de redan hårt prövade föräldrarna.

Det här är inte riktigt min typ av litteratur, inte för att jag nödvändigtvis vill att allting ska gå bra för alla, men jag känner inte alls att jag förstår vad som är storheten. Men återigen slås jag av vilken hög klass det var på bokomslagen på 60-talet. Här är det Gösta Kriland som ligger bakom det färgsprakande motivet, liksom för övrigt här.

100. Elvy Ahlbeck: Fallen från skyarna

Elvy Ahlbecks fjärde deckare knyter ihop trådar från de två föregående på så sätt att Patrik, en av de privatundersökande studenterna i På den säkra sidan, nu är färdigutbildad och har fått en lärartjänst i den mellannorrländska kustbygden i närheten av ön Kalven, som figurerade i Mord utan förbindelse.

Historien innehåller ett lik på en landsvägsbuss, förväxling av väskor och en sektliknande församling, edwardianerna, baserad i en liten avlägsen skogsby i samma trakt som Kalven och samhället Drömme, där Patriks alldeles nybyggda grundskola finns. Det tar sin tid innan det riktigt tar fart, tycker jag; länge är det bara lösa ändar som förstås ska passa ihop, men jag har svårt för den sortens deckare där spåren bara blir fler och fler utan att något får sin förklaring förrän ganska sent. Efter ungefär halva boken blir det lite biljakt och raffel, men då hade jag läst flera kapitel på ren vilja.

Det bästa är faktiskt de små belöningar vi får som har läst Ahlbeck tidigare, som när edwardianernas helikopterburne predikant landar på Kalven och ett antal kända medlemmar av släkterna Grels och Månsson medverkar i statistroller. Skolan är för övrigt fortfarande igång, men utan Verna Grahn, som var så kompetent i förrförra boken.

Om man ska ge sig på en sammanfattning av Elvy Ahlbeck, när jag nu har läst allt hon publicerade i bokform, så blir intrycket blandat, både vad gäller kvalitet och innehåll:
- Debutboken Vargen är en riktigt bra småstadsdeckare, förstås präglad av sin tid, men väl i klass med till exempel H.-K. Rönbloms eller Nils Hövenmarks liknande deckare. Rönblom når högre när han är som bäst, men dit når ju nästan ingen. Jag ger den fyra vargar av fem.
- Den Sherlock-belönade, lantliga Mord utan förbindelse har sin starka sida i miljöskildringen och får fyra Kalvar av fem.
- Sedan backade Ahlbeck från böckernas nutid till något decennium före deras utgivning, och hela På den säkra sidan känns som om den faller ur ramen på något sätt. Möjligen är den också skriven före de två tidigare och framplockad ur skrivbordslådan. Den får två danska ostar av fem.
- Med den här aktuella boken tog det sig lite igen, men det är ändå inte alls samma välflätade intrig som i de två första, och det går på tomgång lite för länge. Det blir tre helikoptrar av fem.
- Novellsamlingen Barmhärtighetssystrarna är spretig och lite för blandad för att kunna få ett högt betyg, även om några inslag verkligen är mycket bra. Tre systrar av fem.
- Slutligen återanvändes en del av systrarna i Åtta damer i leken, där idén om kollektiv problemlösning från På den säkra sidan kom till ny, men mer originell och lyckad användning. Den får fyra damer av fem.

Elvy Ahlbecks både starka och svaga sida är att hon inte har någon genomgående miljö och detektiv. Det lämnar öppet för experimenterande, som i till exempel Barmhärtighetssystrarna här och var blir riktigt lyckat. Det gör däremot också att man som läsare inte har något gratis i form av att känna igen personer eller miljöer, och det känns ibland lite som om författaren inte tar vara på sina personers potential. Särskilt de båda familjerna och småstaden i Vargen hade jag gärna läst mer om. Slutomdömet är ändå att Ahlbeck, som så många samtida deckarförfattare, är oförtjänt bortglömd, speciellt med tanke på hennes bästa prestationer, som gott och väl håller för omläsning.

99. Sture Stig: Sherlock Holmes andra sida

Bakom pseudonymen Sture Stig döljer sig Frans Oskar Wågman. Han skrev när seklet (det förra, alltså) var ungt ett par samlingar med Sherlock Holmes-parodier, som det på 70-talet gjordes ett urval från i form av denna samling. Dartmoorserien, som den här boken kom ut i, verkar inte ha blivit långlivad. Jag har bara hittat två nummer.

Sture Stig står i brevkontakt med doktor Watson, som berättar om sådana äventyr med Sherlock Holmes som inte gör sig att publicera på annat sätt. Det kan röra sig om sådant som fall som han inte lyckades lösa eller som på annat sätt inte ställde honom i smickrande ljus.

Sherlock Holmes som gestalt är ju nästan parodisk även i original, så jag tycker kanske inte att satiren är svidande. Men det är rätt roligt och gjort med stor kärlek till förlagan, så det är absolut läsvärt även för den som inte är inbiten sherlockian.

98. Hans-Eric Hellberg: Framlänges

Även om det här exemplaret är införskaffat för några år sedan vet jag att den här delen var den enda av Dunder&Brak-böckerna som jag ägde när det begav sig för sådär 30 år sedan. Och jag tror jag har läst den åtminstone tio gånger förut.

Mats och Päivi får anledning att jaga en väskryckarliga, eftersom Päivi, på hemväg från maskerad, utklädd till gumma, blivit av med sin handväska, eller kartong, som det heter på Hellbergs intressanta slangspäckade svenska. Ungefär samtidigt har också Mats' moster Desideria (som inte heller nu medverkar direkt) och Päivis granne i lägenheten under, Hilda Djus, råkat ut för samma sak. Mats och Päivi klär ut sig till tanter och ger sig ut som lockbeten med varsin handväska. Mats blir relativt snabbt tagen av polisen (radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson, som vi har träffat tidigare), eftersom han råkar vara mycket lik en riktig tant som rymt från ålderdomshemmet Näst sista vilan. Episoden när han återförs dit är frispråkigt elak mot åldringsvården på ett oväntat sätt. Päivi får under tiden stifta bekantskap med det motorburna ungdomsgänget Screaming Eagles och deras klubbstuga i skogen. Så småningom sammanstrålar de och klarar upp vad som har hänt, och den som inte blir överraskad av lösningen måste vara klärvoajant.

Ett minne från tidigare läsning av den här boken är ordet koves, som tydligen ska betyda "krumelur" eller liknande, och verkar relativt dialektalt: "Mats [...] satte peruken på huvudet. Det var inte bara pricken över i, det var prickarna över ö och ü och ä, ringen över å och kovesen på q." Själv trodde jag nog länge att det var en fackterm för "tvärstreck" eller liknande.

97. Håkan Nesser: En helt annan historia

Det här är Håkan Nessers andra bok om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge. I den föregående tog det ju ett bra tag innan Barbarotti kom in i handlingen. Här är konceptet ett annat - utdrag ur en berättelse ("Anteckningar från Mousterlin"), som handlar om en inte alldeles harmonisk semester i Bretagne fem år tidigare, varvade med en huvudintrig i nutid där Barbarotti till en början är på semester på Gotland med sin relativt nya kvinna. Han har utan att reflektera över det tagit med dagens post till Gotland, och när han öppnar den visar det sig att ett brev är en förvarning om att en viss Erik Bergman ska mördas. Så sker också, och sedan fortsätter den delen på förväntat sätt med polisutredning och mördarjakt. Den andra delen ger så småningom mer och mer bakgrund, och vi får - ovanligt nog i den här sortens deckare - också en helt realistisk förklaring på hur innehållet i denna text kommer till Barbarottis kännedom.

Recensioner, både proffs och bloggar, som jag har läst verkar tycka att den här delen är bättre än den första, men jag kan inte riktigt hålla med. Framför allt tycker jag att det går in för landning alltför hastigt på de sista 30-40 sidorna (av nästan 600) för att det inte ska kännas snopet. Eventuellt känner jag mig också lite lurad av lösningen, och inte på ett bra sätt. Men det skulle jag egentligen behöva läsa om Mousterlin-delen för att vara riktigt säker på. Nessers formuleringskonst är lika bra som alltid, och det förvånar mig inte att han på sistone har övergått till att skriva icke-deckare.

Däremot tycker jag det är synd att de här böckerna har fått så fula omslag. Framför allt den kladdiga skrivmaskinstexten tycker jag inte alls om.

96. Bertil Pettersson: De frånsinta

Jag läser verkligen inte ofta dikter, men den här samlingen fick följa med hem från Erikshjälpen för ett par år sedan eftersom författaren är känd från det gamla radioprogrammet Blå tummen, inte minst sketchen Korven. Den sortens absurda humor är jag ambivalent till, men jag tänkte att det eventuellt gör sig bättre i skrift.

Samlingen består av drygt 40 korta dikter, 5-10 rader vardera, var och en på en högersida med ett svartvitt foto på vänstersidan, även de av författaren. De flesta bilderna går på temat plåttunna i sydeuropeiskt(?) öde landskap, och vilken roll de har i förhållande till dikterna förstår jag inte riktigt. Dikterna är dels lätt absurda (alltmer efter hand, om jag förstår det rätt), dels vardagliga, nästan småtrista. Ett par återkommande teman är att något är besvärligt (påfallande ofta handlar det om kvinnokläder som är för trånga) och att berättaren känner sig illa till mods på grund av något som "dom" har gjort eller sagt. Ett typiskt exempel:

Jag kan inte berätta någonting. 

För det passar inte. 

Det passar inte oss. 

Jag är trött idag. 

Dom smyger här och så har dom kört med bilar här 

och då blev jag så sjuk.

Jag blir själv lite illa berörd av det här, och det är ju trots allt någon reaktion. Men jag kan inte säga att jag begriper särskilt mycket av det hela.