Senast jag läste Anders de la Motte var det första delen i hans egen serie om Leo Asker vid Malmöpolisen. Detta är första delen i en annan av hans serier, som han skriver tillsammans med sin fru. Skillnaden mellan en deckare och en annan kunde knappast vara större, och bara där kan man ju bli imponerad.
Kriminallitteraturens guldålder talas det ibland om, och som andra guldåldrar ligger den i det förflutna. Mellankrigstiden och den typ av pusseldeckare som då skrevs av många engelskspråkiga författare, brukar definiera just denna guldålder. Det här är en bok som omfamnar många av den tidens klichéer, som förstås inte var klichéer då, men som vi numera snarast förväntar oss i en pusseldeckare.
Här finns ett slutet sällskap där alla har motiv att begå det mord som vi är övertygade om har ägt rum, fast polisen tycker att det är en olycka. Här finns också amatördetektiver, inte mindre än två, som gräver vidare i de underligheter som de har råkat bli vittnen till. För att på ett någorlunda trovärdigt sätt skapa miljön för detta har de la Mottes förlagt handlingen till en sällskapsresa. Det är ett oväntat bra val, som gör det möjligt att sammanföra ett antal olika personer och låta dem befinna sig på samma ställe under kontrollerade former. När sedan en av detektiverna är reseledaren finns en rimlig anledning för henne att känna till var folk befann sig utan att det uppfattas som påfluget.
Miljön är den italienska ön Capri, och dit kommer historieläraren Hugo Lind på sin första resa på egen hand efter att han för två år sedan blev änkling. Sällskapet är, som det brukar heta, "en brokig skara", kanske lite brokigare än jag tänker mig att en sådan resa skulle locka i verkligheten. Reseledaren Lara Belmonte är italienska med goda svenskkunskaper, och hon och Hugo kompletterar varandra väl när det så småningom inträffar ett fall.
Fallet är mycket bokstavligt, en person som ses störta från en hög klippa ner i havet. Det inleder som en prolog, men sedan tar det ungefär halva boken innan vi kommer fram till den tidpunkt när det faktiskt händer. Den berättartekniken brukar jag ha svårt för, men här fungerar det förhållandevis väl. Vem det är som ska dö är vi inte informerade om, även om det går att hitta en trolig kandidat.
Det har skrivits att det här påminner om Agatha Christie, och då tänker man kanske i första hand på Mord på ljusa dagen (Evil Under the Sun) som också utspelar sig på en klippig ö. Men jag associerar mer till Jan Mårtensons Homan-deckare. Där är det ofta ett slutet sällskap i en kulturellt intressant miljö, på samma sätt som här. Och det äts och dricks vin på samma sätt som här, fast jag undrar om det inte är ännu mer i den här boken, där knappast en måltid passerar utan att både mat och dryck gås igenom noggrant.
Av olika anledningar har jag läst några kapitel här och där på telefonen i stället för att lyssna på hela boken. Intressant nog fungerar det mycket sämre − jag tycker det blir platt och menlöst. Betyder det att man håller till godo med sämre litteratur när man lyssnar? Eller är det så att viss litteratur gör sig bäst i den formen? Jag är i alla fall inställd på att höra fortsättningen när den kommer senare i år. (Om man inte har kollat det kan man ändå av epilogen gissa sig till att det inte tar slut här.) Fram till dess går det att bilda sig genom att läsa på om några av Capris tidigare invånare, som kejsar Tiberius, doktor Axel Munthe och den möjligen något mindre kände Jacques d'Adelswärd-Fersen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar