Jag har inte läst så mycket av allt vad Håkan Nesser har skrivit, men det jag har läst har jag i stort sett tyckt riktigt bra om. Nu tänkte jag börja med hans deckarpentalogi om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. (På många ställen omnämns serien som en kvartett, som den tydligen var planerad som, men nu har det kommit fem böcker, och där verkar det stanna.)
Första tredjedelen av boken handlar om en familj som träffas för ett födelsedagsfirande strax före jul. Det är pappa Karl-Erik, som fyller 65, och nyss har gått i pension som SO-lärare på högstadiet, och hans dotter Ebba, framgångsrik överläkare, som fyller 40 samma dag. Nypensionerad lärare är också mamma Rosemarie, som undervisat i den originella kombinationen syslöjd och tyska. De ska efter nyår flytta till Spanien, har Karl-Erik bestämt, som han verkar bestämma det mesta i familjen. Ebba kommer resande från Sundsvall med sin man som är konsumföreståndare och sina två söner, en som just börjat läsa juridik i Uppsala och en som går på högstadiet. Ebbas bror Robert kommer, trots allt, trots till exempel sin medverkan i en dokusåpa med åtföljande medial uppmärksamhet, som kanske är en anledning till föräldrarnas flytt. Och deras lillasyster Kristina kommer med man och lille sonen Kelvin ("absoluta nollpunkten", som morfar Karl-Erik kallar honom). Det är en härva av trassliga relationer mellan mer eller mindre sorgliga människor, men de verkar på något sätt så vana vid sina dysfunktionella roller att det är få av dem som faktiskt vantrivs. Alla medverkande utom möjligen Kelvin får sin bakgrund ordentligt redovisad, men Nesser berättar den ledsamma historien med så gott humör att man faktiskt har roligt under tiden.
Barbarotti gör entré på sidan 184, och sedan är det han och polisutredningen som står i fokus. Det gör att boken därefter känns mer stringent och mindre fabulerande - mer klassisk polisroman, om man så vill. Barbarotti är befriande normal för att vara deckarpolis, han har varken magsår eller depression, ehuru han är frånskild och ibland lyssnar på en CD-skiva med musik. Vi läsare vet nästan hela tiden mer än han om vad som har hänt, för familjen berättar inte allt för honom, som de är vana att inte berätta allt för varandra, för då kan det ju bli dålig stämning. Barbarotti är i stort sett en trevlig bekantskap och verkar vara riktigt bra på sitt jobb, inte minst att reagera på de små tonfall och pauser som visar att någon ljuger eller undanhåller något. Lite svårt har jag att acceptera den hjälp han får av slumpen på ett par ställen, men det är förstås sådant som i verkligheten gör att polisen kommer framåt i annars svårlösta fall. Här får det ändå ta nästan ett år från start till mål.
Boken är alltså, som moderna deckare ofta är, på över 500 sidor, och det tycker jag för en gångs skull inte är för mycket. Tvärtom får jag den gamla härliga känslan från bokslukaråldern att den här boken som är så bra gärna får vara riktigt länge. (Och så finns det fyra till!)
Året det hela utspelar sig kan fastställas till 2005, eftersom Blossom Tainton är julvärd på TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar