90. Håkan Nesser: Det finmaskiga nätet

Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)

I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.

Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.

Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.

Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.

Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.

73. Håkan Nesser: Ung mans färd mot natt

Radions Kulturnytt recenserade den här boken i en märklig blandning av litteraturkritik och anspelning på författarens skattebrott. För det är han i skrivande stund dömd i hovrätten men har överklagat till HD. Den relevans det ärendet har här är att han tydligen i något sammanhang ska ha sagt att han inte kan skriva mer, och att detta därmed är hans sista bok. Huruvida det är sant undandrar sig min bedömning.

Det är en högst typisk Nesser, som man har vant sig vid att de ska vara på senare år. Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, som vi erinrar oss också är sambor, spelar en något undanskymd roll i delar av den här historien. Från början är det deras kollega Borgsen, känd som Sorgsen, som får hand om fallet, vilket består i ett mord på en idrottslärare. Det har helt enkelt gått till så att någon har skjutit honom när han öppnade sin lägenhetsdörr för att se vem som ringde på (inte det pizzabud han väntade på, kan man sluta sig till). Borgsen/Sorgsen är själv bosatt i området och anses därmed ha särskilda förutsättningar att lyckas, men hämmas något i sin utredning av att han drabbats av postcovid.

Vem som ligger bakom (och varför) avslöjas relativt tidigt, och sedan hoppar handlingen mellan mördaren och polisen på ett sätt som nog är räddningen för den här intrigen. Det blir spännande, fast man vet vem mördaren är, men särskilt trovärdigt eller sammanhängande kan man inte kalla det. Snarare är det den sortens deckarintrig som man sväljer medan man läser, men efteråt inte är helnöjd med.

Nessers vanliga fördelar i form av språk och karaktärsteckning finns här också, om än i något mindre grad än de brukar. Språket är adekvat i sin långsamhet, det man har lärt sig att vänta sig av Nesser. Karaktärerna fyller sina funktioner, men ingen av de tillfälliga är mer intressanta än Barbarotti och Backman, som förresten också hör till de mer sympatiska och kompetenta bokpoliser jag har stött på. Nu är frågan om de återkommer.

76. Håkan Nesser: Det kom ett brev från München

Även en medelbok av Håkan Nesser är bättre än det mesta i genren, konstaterar jag efter denna hans trettiosjätte bok. Han har sin läsekrets - och dit hör ju jag också - och han har sitt manér som läsekretsen uppskattar. Det är kanske slut på överraskande prestationer från honom, men man ser ändå fram emot årets bok i förvissningen att den är läsvärd.

Från början verkade det som om Gunnar Barbarotti vid polisen i Kymlinge skulle förekomma i en kvartett, som blev fem böcker. Men sedan har han återkommit, och nu verkar det som om han är epicentrum i det nesserska författarskapet, för det här är tredje boken i rad som har honom som huvudperson. Ska man vara rättvis är det ett huvudpersonskap som han delar med sin sambo, desslikes kollega, Eva Backman. De trivs tillsammans, både i tjänsten och på fritiden, och jag avstår från att fundera på hur realistiskt det är att de båda skickas ut tillsammans för att förhöra misstänkta, med tanke på hur noga deras chef Stig Stigman verkar vara med det formella annars.

Fallet den här gången inträffar mitt under brinnande pandemi, och just den är inte vad jag är mest sugen på att läsa om. Men den skapar en tacksam bakgrund i en historia som kan behöva anledningar till att folk befinner sig på vissa platser under vissa förutsättningar. Här handlar det om den framgångsrike konstnären Ludvig Rute - vars anfader som av en händelse har tagit sitt efternamn efter den gotländska socken där Nesser numera bor - och hans syskon. Ludvig Rute har lagom till julen 2020 fått låna en gammal byskola någonstans i västra Sverige, dit han bjuder in sin syster och sina två bröder. Systern har med sin dotter, ena brodern sin hustru och Ludvig själv sin "livsledsagarinna", som råkar vara dotter till husets ägare. Ingen av de inbjudna får reda på att det ska komma fler gäster, dels kanske för att det är i strid mot restriktionerna, dels för att syskonskaran inte har de bästa relationerna inbördes.

Det här påminner om en gammaldags engelsk deckare, vilket också ett par av de medverkande har sinnesnärvaro nog att påpeka. Naturligtvis inträffar det ett mord, och naturligtvis är förutsättningarna sådana att skaran av misstänkta begränsas till gästerna på stället. Paret Barbarotti/Backman - med viss hjälp av ett par andra poliser - får ägna några vinterveckor åt att reda ut vad som har hänt, varför de inblandade befann sig där, och om det som har hänt har någon koppling till det förflutna. (Vi som läser mycket deckare kan förstås ana att det måste vara så.)

Det hela berättas med Nessers vanliga dröjande stil. Både Gunnar Barbarotti och Eva Backman är eftertänksamma personer som inte hastar iväg med åtgärder, utan gärna resonerar med varandra om vad de har fått reda på och vad som är ett lämpligt nästa steg. Dramaturgiskt är det förstås utmärkt med ett sambopar som har ständig tillgång till varandra för den sortens samtal, som vi läsare får följa med i. Mot slutet ökar tempot, faktiskt till den grad att jag tycker att de sista femtio sidorna eller så blir lite slarviga, och upplösningen är inte alldeles tillfredsställande. Jag kommer på mig själv med att undra om författaren var hetsad av en deadline, för det hade med fördel kunnat skrivas några tiotal sidor till om det som nu händer i de sista kapitlen. Men som sagt, även Nesser i halvform är läsvärd.

52. Håkan Nesser: En främling knackar på din dörr och två andra brottstycken från Maardam med omnejd

Håkan Nessers färskaste bok - han kommer ju med en om året och någon avmattning syns inte - består av tre långnoveller, eller kortromaner om man så vill. Två av dem, den första och den sista, hade faktiskt kunnat få vara längre och stå på egna ben som vanliga romaner, medan den mellersta för min del hade kunnat koncentreras till en novell av mer vanlig längd.

Till de gemensamma elementen för de tre novellerna hör Van Veeterens gamle kollega inspektör Jung. Han är mest med på tre små hörn, för det här är inte den sortens deckare där man får följa polisens arbete hela tiden, utan snarare brottslingar eller brottsoffer. Han är kompetent och trivsam, men någon större personlighet får han inte tillfälle att utveckla här.

Först är det en smygande historia som heter "Beundran", men den visar sig smyga åt ett helt annat håll än man tror från början. Utgångspunkten är att en medelålders skolkanslist, gift med en kartongfabrikör, får en hemlig beundrare som skickar meddelande och operabiljetter och annat. Det är en del av mysteriet, men verkligen inte hela. Så småningom blir det löst på grund av "den särklassigt minsta ledtråd jag har varit med om", som Jung säger.

Sedan är det "Botgöring", som tar tid på sig att komma någonvart, men så är det ju inte sällan med Nesser. Stora delar handlar om en huvudperson som mest verkar åka buss till stan två gånger i veckan för att proviantera, men det händer så småningom lite annat också. Den hade som sagt vunnit på att tajtas till en del.

Och till sist är det titelnovellen, som är på det gamla klassiska temat "vem lurar vem", och möjligen också "den som gapar efter mycket". Främlingen som knackar på är av den sorten som ändrar livet totalt för huvudpersonen. I konkurrens med den första är den trots allt bäst av de tre.

Varje novell har sin egen inläsare, och de måste kommenteras, med tanke på det hatdrev som pågår i kommentarerna hos min ljudbokstjänst. Anna Maria Käll läser den första, utmärkt, och Reine Brynolfsson läser den andra, utmärkt, och fattas bara annat med tanke på att han nu verkar ha Nesser som återkommande uppdrag. Den sista läses av Mirja Turestedt, som är den det drevas mot. Jag tycker inte alls att hon är dålig - jag har hört henne förr utan att sätta henne på min svarta lista - men möjligen inte alldeles rätt val för Nessers långsamma stil. Hur som helst förtjänar hon inte drevet.

17. Röster om Håkan Nesser

Det här är en samling av ett halvdussin artiklar, de flesta ursprungligen föredrag vid en konferens 2005 om Håkan Nessers författarskap. Då bestod det av Van Veeteren-sviten och nio ytterligare verk; nu har han hunnit skriva lika mycket till, bland annat en ny deckarsvit om Gunnar Barbarotti. Det innebär att en del av slutsatserna möjligen inte håller fullt ut längre, men flera av dem gör det, även om man tar hänsyn till hans senare verk. En ny konferens skulle i alla fall inte vara ur vägen, tänker jag mig.

Det handlar förstås om hans påhittade land - Nesserland - där Van Veeteren bedriver sina mordutredningar. Men det blir också tillfälle att fördjupa sig i hur han låter en gåta stå i centrum av en intrig, även när den inte är en traditionell deckare. De båda Kumlaböckena - om de nu är det - Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla - får sitt beskärda utrymme, inte minst den förra och frågan om vem som egentligen är mördaren.

Jag har faktiskt några olästa Nesser-böcker kvar, och det här gav viss lust att ta itu med dem.

144. Håkan Nesser: Schack under vulkanen

Man vet vad man får när årets Nesser dyker upp i ljudbokstjänsten. (Numera är det också tradition att det är Reine Brynolfsson som läser, och det gör han förstås alldeles utmärkt.) Som vanligt är det en historia som tar tid på sig att utvecklas, som leker med fiktion i förhållande till verkligheten, och som innehåller många olika spår att följa. Poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman arbetar ändå efter en metod som de lånar av en kollega Lindhagen, smalspårsmetoden, som går ut på att man arbetar med ett spår i taget tills man antingen kommer fram till lösningen eller kör huvudet i väggen. Det är motsatsen till vad deras alltmer odräglige chef Stigman är angelägen om att de ska göra, nämligen "spana brett". Men det är förstås mest för att det ser bra ut i medierna.

I ännu högre grad än vanligt är det svårt att säga något om handlingen utan att förstöra den. Men det förekommer en fiktiv kortroman av en författare, Franz J Lunde, som hamnar under Barbarottis ögon. Kortromanen, inte författaren, för att skriva något som Nesser själv hade kunnat skriva. Lunde själv är däremot försvunnen, men det som finns av kortromanen ligger så nära hans eget liv att det inte kan uteslutas att den innehåller ledtrådar till vad som har hänt. Så småningom kommer det fler författare, förläggare och kritiker med i handlingen, och det går inte att undvika intrycket att den autentiske författaren Nesser har haft ogement roligt med det här. Bland det bästa är titlarna på de fiktiva diktsamlingar, deckare med mera, men även i skildringen av biblioteksevenemang, bokens dagar och annat slikt finns det komiska poänger.

Gåtan och upplösningen hör inte till de absoluta topparna i Nessers œuvre, men även när han bara är normalbra är han mycket bättre än de flesta. Egentligen är det vägen fram till lösningen som är det njutbara, när huvudpersonerna äter, dricker och resonerar om fallet och om annat. Möjligen är han numera lite för nära att upprepa vissa manér för ofta - närmast tänker jag på när han låter en huvudperson tänka "var kom det ifrån" efter en ovanlig formulering och när det konstateras att "det var som det var".

Helt lysande är han när det gäller att skapa karaktärer. Fastän Barbarotti och Backman är högst vanliga personer som råkar vara poliser är man närmast fascinerad av dem. De ovanliga finns bland bipersonerna. Länge ska jag minnas "Madame" Douglas, hotelldirektris i Kymlinge, och Ivar Stark, "skeppsmäklare emeritus". Till de återkommande inslagen hör förstås också ordet "luguber", denna gång två gånger. Det andra, Nessers egen uppfinning pommersten tror jag saknas den här gången.

Jag är väl förutsägbar som blir så nöjd med det här, men då får jag vara det, åtminstone en gång om året.

142. Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster

Titeln låter som en förstarad i en limerick - ehuru något haltande - men sedan förekommer det varken kvalster eller halster, vad jag kan minnas. Metaforiskt hålls förstås läsaren (lyssnaren) på halster ganska länge, som det brukar vara hos Nesser, det långsamma berättandets mästare.

Efter Styckerskan från Lilla Burma - denna titel! - verkade det som om pentalogin om dåvarande inspektör Gunnar Barbarotti var fullbordad. Den följande boken där han medverkade, De vänsterhäntas förening, var något annat än de fem första, inte minst eftersom den knöt ihop honom med Nessers andre återkommande polis, kommissarie Van Veeteren. Här verkar det snarare som om Nesser inte riktigt kan hålla sig ifrån Barbarotti och dennes numera såväl sambo som kollega Eva Backman. Lite känns det som om det har varit lättare att skriva om karaktärer som han känner till än att uppfinna någon ny. Berättelsen har förstås sin anknytning till Barbarottis hemstad Kymlinge, men inte värre än att den kunde ha utspelat sig någon annanstans. Faktum är att en ganska stor del utspelar sig på Gotland och Fårö, i närheten av där Nesser numera bor.

Kymlinge förresten - det ges några ytterligare ledtrådar till var det ligger, så det torde numera vara klart att det inte ligger där Kumla ligger. Hur likt det sedan ändå är Kumla undandrar sig min bedömning. Kymlinge verkar ligga i Västsverige, och det finns en gata som heter Strandvägen, så kanske vid havet. Man åker söderut för att komma till Göteborg, och byter tåg i Skövde för att komma till Stockholm. Det går också att åka taxi dit från Karlstad, även om det höjs på ett och annat ögonbryn när någon gör det.

Huvudpersonen, den sorgsne busschauffören, har efter en olycka arton liv på sitt samvete. Det är så han känner det, även om han frias från alla brottsmisstankar. Inte blir han heller gladare när det börjar komma hotbrev som påminner honom om detta, att han går runt och lever medan arton andra, de flesta ungdomar, inte längre gör det. Sedan går det knappast att berätta mer om handlingen, för den är på nesserskt vis intrikat flätad med två tidsplan - minst, beroende på hur man ser det - och en interfolierad serie anteckningar från busschauffören själv. Av olika skäl blir fallet också aktuellt på nytt när Barbarotti och Backman tillbringar ett antal höstveckor på Gotland några år efter de mest centrala händelserna.

Nesser kan ju det här, kan man återigen konstatera. Den enda risken med det är att han möjligen snuddar vid att kunna det lite för bra, så att han återanvänder grepp och knep som har fungerat förr. Om läsaren kan det lika bra som han - vilket jag inte vill säga att jag alltid gör - kan det någon gång kännas som ett manér. Men à chacun son goût, som det heter. Det kan också kännas som - och känns för mig oftast som - ett trevligt återknytande med en gammal bekantskap. Både Barbarotti och Backman är kompetenta poliser med inte alltför osunda vanor och inte alltför tilltrasslade privatliv. De är alldeles avgjort trevliga att träffa igen, och historien är snitsig, i brist på bättre uttryck. Man får vad man önskar sig och väntar sig, för jag gissar att det är försvinnande få som inleder sin bekantskap med Nesser här. Antingen känner man honom sedan länge eller så är man inte intresserad av att lära känna honom.

234. Håkan Nesser: Halvmördaren

Håkan Nesser återvänder ibland till "staden K-", som har drag av hans uppväxts Kumla, men ibland ligger någon helt annanstans än i Närke. Här har K- fått sällskap av inte bara L- och M- utan även S-, men var de ligger har jag inte lyckats räkna ut. (På ett ställe nämns en breddgrad som tyder på ett nordligt läge i landet.) Men det går bra att ta till sig intrigen i alla fall. De mindre städer och samhällen som det utspelar sig i är generiska men välbeskrivna, och jag tycker just nu att det är befriande med någon som inte till varje pris ska ha in en beskrivning av vilka hus som kantar en viss gata där huvudpersonen promenerar (Maria Lang, jag tittar på dig).

Huvudpersonen här heter Adalbert Hanzon, en mycket nessersk karaktär inte bara till namnet. Han är en numera äldre man, något omständlig i sitt berättande, något enstörig i sitt leverne, något misantropisk i sin inställning. Ganska tidigt förstår man att han har något ouppklarat i sitt förflutna, som väcks eller vaknar när han får syn på en gammal bekant (på apoteket, typiskt nog). Vad det är kryper fram så småningom, men hur det hänger ihop blir klart först alldeles på slutet. Det är egentligen den spänningen som skapar berättelsen, för i nutid - som förresten är hösten 2019, det vill säga i framtiden - händer det ganska lite utöver att Adalbert sitter och skriver. Därmed finns ett annat nesserskt favoritdrag med, den lek med fiktionsnivåer som han ibland ägnar sig åt, även om det inte blir huvudsaken här.

Förra årets bok av Nesser var i stort sett dubbelt så tjock som den här. Det gör ingenting att den här är mer hanterlig; i själva verket är den alldeles lagom lång för den historia som ska berättas. Han hinner ändå med att få in både adjektivet luguber och efternamnet Klimke, som vi trogna läsare sitter och väntar på som Hitchcock-cameos, men jag tror faktiskt att hans återkommande byggnadsmaterial pommersten saknas den här gången. Och så springer den rödklädda joggaren förbi som vanligt. Med tanke på att det är Adalbert själv som tänks berätta är det tidvis en vindlande berättelse, både innehållsligt och formmässigt, men det väntar man sig snarast hos Nesser. Jag kan tänka mig att han numera är en acquired taste, aningen svår att ta till sig om man inte redan känner honom, men desto mer uppskattad av oss som har varit med förr. (Om jag räknar rätt är detta hans trettionde roman, novellsamlingar och noveller oräknade. Jag har faktiskt några olästa kvar.)

282. Håkan Nesser: Tom

Jag har medvetet hoppat över Håkan Nessers bok Intrigo som kom förra året, eftersom jag egentligen tycker att det är ett oskick att trycka om tidigare publicerade alster i nya kombinationer. Men den här kortromanen som ingår där är - till skillnad från övrigt innehåll - tidigare opublicerad, och när den nu kom hos Storytel på egen hand som ljudbok var det förstås inte mycket att tveka om.

Upplägget är klassiskt nesserskt. Det börjar med att en kvinna blir uppringd mitt i natten av en man som säger att han heter Tom och att han vill träffa henne. Det är ju mystiskt så det räcker, men det nesserska är att Tom är hennes son - egentligen styvson - och att han inte har hörts av på över tjugo år. Sedan går det inte att berätta mer utan att förstöra någon del av historien, men det vänder både en och två gånger innan det slutar på ett sätt som vore värdigt Roald Dahl.

Inläsningen av Anna Maria Käll är utmärkt, men det är något med Nesser som gör att han för mig kommer bäst till sin rätt när jag läser honom själv i pappersform. Kanske är det formuleringarna, kanske är det det dröjande tempot som gör sig lite mindre väl i lyssnad form. Men det är verkligen allt annat än plågsamt att höra de här tre och en halv timmarna, och jag tycker inte en enda gång att jag hade behövt bläddra tillbaka för att kolla en ledtråd. Man får ändå hålla öronen öppna för att inte missa något. I tur och ordning bockar jag av "pommersten", "luguber" och Klimke (denna gång är han huvudpersonens gamle filosofilärare, så jag börjar nu tro att det handlar om en hel akademikersläkt).

223. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening

En ny bok av Håkan Nesser är något av en fest, tycker jag. (Och jag har några gamla olästa dessutom, om jag skulle känna ett behov av att festa till det, vilket alls icke kan uteslutas komma att bli fallet.) Festen serverar dessutom utprovade favoriträtter, så jag gissar att alla Nessers läsare blir nöjda.

Det som är det nya den här gången är att två gamla bekanta återkommer och får träffa varandra. Det är den pensionerade kommissarien Van Veeteren i Maardam i detta namnlösa fiktiva land som Nesser återkommer till i olika sammanhang, och det är Gunnar Barbarotti i det lika fiktiva Kymlinge, beläget i Västsverige men enligt uppgift befryndat med Kumla. För mig - och kanske andra - är detta lite som att sammanföra vänner från olika sammanhang; man hoppas att det ska gå bra och att de ska gilla att umgås, för annars blir det så jobbigt. Det tar en stor del av boken innan de faktiskt träffas, men det är kanske inte någon större spoiler att de trivs tillsammans.

Själva berättelsen är ganska långsam, men på något underligt sätt spännande ändå. Framför allt tar det tid innan det kommer igång, men det är också det som är Nesser, och jag gissar att det är så läsarna vill ha det. Det är i varje fall inte det minsta oangenämt att sällskapa med Van Veeteren och hans fru Ulrike när de flyr Maardam för att (inte) fira hans 75-årsdag, och något motvilligt, men så småningom alltmer villigt, ger sig in i en gammal mordutredning som blivit aktuell igen. Man har nämligen hittat den mördare man trodde att man hade identifierat, ehuru inte fångat. Förargligt nog är han död, och dessutom på ett sätt som närmast omöjliggör att han skulle kunna ha varit mördare för tjugoett år sedan.

Eftersom det har gått femton år sedan senaste Van Veeteren-boken är han förstås med ålderns rätt inte så aktiv i utredningar längre. Men han har kvar sitt antikvariat, även om han verkar sälja lika lite. Hos polisen i Maardam är det Münster som håller i tömmarna. Barbarotti är mer anknuten till sitt senaste framträdande; den här intrigen börjar bara ett halvår efteråt. Han och kollegan Eva Backman är sedvanligt synkroniserade, men har fått en ny chef som är helt inkompetent, sådär som polischefer har varit sedan Sjöwall/Wahlöös dagar. Van Veeterens gamle chef Hiller lämnade i alla fall oftast de utredande poliserna i fred.

Även i detaljerna ger Nesser oss vad vi har vant oss vid att få. Några medverkande har normala namn, men de flesta inte. Priset den här gången tror jag går till en birollsinnehaverska, Disabelle Lemoncourt. På sidan 185 infaller "den här lugubra lördagen", så där kan man bocka av den glosan. Joggaren, som jag inte själv har uppmärksammat tidigare, men blivit påmind om, finns med, liksom "pommersten". (Här är det i form av en "magister Pommersten".)

Med ett tilltagande œuvre ökar möjligheterna för en författare att anspela på sig själv och glädja sina återkommande läsare med små påskägg. Jag har som sagt inte läst allt av Nesser, men roas av att en liten utvikning till Berlin utspelar sig i samma kvarter som Elva dagar i Berlin.

Det är på nära 550 sidor tämligen talrika trådar som ska tvinnas ihop, och någonstans strax efter mitten undrar jag hur det ska kunna gå ihop. Men det gör det förstås, även om det ett litet tag där känns som att det börjar om i Kymlinge efter att Van Veeteren har haft huvudrollen i Oosterby [sic!] en halvlång bilresa från Maardam. Det är just genom att Nessers båda utredare sammanförs som olika händelser med decennielånga mellanrum så småningom får sina tydliga samband.

Bättre än så här blir det knappast, tycker jag. Frågan är bara om Nesser får några nya läsare på att skriva den här sortens böcker, eller om det bara är vi gamla som fylkas när det kommer en ny. I det senare fallet varnar jag för att det kan gå som för Maria Lang.

234. Eugen G. Brahms: Badade Van Veeteren i Kumlasjön? En guide till Håkan Nessers romanvärld

I anslutning till Håkan Nessers sista Van Veeteren-deckare kom den här guiden ut, där Eugen G. Brahms* går igenom olika aspekter på Nessers universum, inte minst det fiktiva land där Van Veeteren-böckerna utspelar sig. Men också Kumla och de böcker som utspelar sig där ingår. (Det här var innan han hade kommit med böcker om London, New York och Berlin.)

Det finns förstås med lite om Klimke, som jag har försökt uppmärksamma under min Van Veeteren-läsning, men det visar sig också finnas ett antal andra blinkningar som jag inte alls har haft koll på. När det är dags för omläsning av Van Veeteren ska jag hålla ögonen öppna efter en återkommande joggare. "Nesser har lagt ned stor omsorg på detta diskreta bakgrundsinslag" säger Brahms, och det kan man knappast invända mot. Det infinner sig ett lätt hisnande inför alla de lager som finns i denna "självgeografi i sjutton band" (som ju nu har blivit nästan lika många till; kanske skulle en nyutgåva av guiden vara motiverad). Snart borde det väl dessutom komma en doktorsavhandling om Nesser.

* Och vem det är kan man läsa olika teorier om på nätet. De vanligaste verkar vara att det är Nessers förläggare Magnus Bergh (ett nästan-anagram) eller Nesser själv, möjligen båda tillsammans.

233. Håkan Nesser: Fallet G

Fallet G har berörts ett antal gånger i de nio tidigare böckerna om Van Veeteren. Det har varit tydligt att det har gått honom till sinnes att han har detta enda olösta fall bakom sig i sin långa karriär. Det var därmed kanske inte så otippat att sista boken i serien skulle handla om det, och det blir också tydligt varför det är så viktigt för honom att få lösa det.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall är hela första halvan av boken en återblick till några år innan vi fick träffa honom första gången. Det är då händelserna i det egentliga fallet äger rum, men återblicken innebär också att det är en annan Van Veeteren, fortfarande gift och med tonårige sonen Erich boende hemma. Om man har läst alla de andra böckerna är det onekligen ett intressant prequel-avsnitt. Sedan hoppar vi ungefär femton år, och hamnar ganska kort efter den senaste boken. Då är Van Veeteren antikvariatsbokhandlare, men blir ändå indragen i en utredning, när det visar sig att det kanske finns en koppling till fallet G och en chans att lösa det.

Nu ska lösningen förstås inte presenteras här, men jag måste ändå säga att det är en twist som heter duga, kanske inte i Orientexpress- eller Dolken från Tunis-klass, men tillräckligt för att få både mig och Van Veeteren att tappa hakan en liten stund. Spännande är det också på ett för de här böckerna ovanligt rafflande sätt.

En avstämning av det här läsprojektets två återkommande element ger resultatet att Klimke den här gången inte verkar nämnas, men att "luguber" å andra sidan är med (minst) två gånger, redan på sidan 24 och sedan en gång till apropå en Kieślowski-film och "det lugubra bostadsområdet i Warszawa".

Eftersom det här är sista boken ska vi väl också försöka summera projektet som - tack vare att böckerna har ökat i omfång - landar på över 3500 sidor. Jag tycker att Van Veeteren har varit en trevlig bekantskap, och inte minst har jag blivit ytterligare förtjust i det här konstiga landet som allting utspelar sig i. Det är ju inte Nederländerna, även om platserna (Maardam med flera) heter som låge de där, och det är inte heller något grannland. Ändå är det ett land som känns verkligt och inte konstruerat (jag tänkte snart få anledning att återkomma till de här europeiska furstendömena som förekommer i populärkulturen, och som alls inte känns verkliga).

Det har också varit roligt att ha sällskap på resan av min bokcirkelkompis Ulrica, som har skrivit om den här sista delen här.

207. Håkan Nesser: Svalan, katten, rosen, döden

Från de första böckerna på knappt 300 sidor har Nesser nu lagt ut till att omfatta över 500, när serien om Van Veeteren når sitt näst sista nummer. (Finns det förresten någon bokserie som börjar omfångsrikt men sedan blir signifikant tunnare mot slutet?) Det betyder att utrymmet är större för en mer komplicerad intrig med diverse olika trådar som ska knytas ihop, liksom för polisernas förehavanden utöver det konkreta fallet.

Van Veeteren är fortfarande formellt tjänstledig, men tycker nog själv att han helt enkelt har slutat hos polisen. I stället arbetar han - som ni kanske minns - i ett antikvariat, men jag undrar hur det kan gå runt. Det verkar vara glest mellan kunderna, och han kan ofta stänga tidigare eller rentav somna på jobbet. Kanske de har mycket postorderverksamhet.

Fallet den här gången är egentligen flera, ett antal kvinnomord, som vi vet hänger ihop, men som polisen inte har kopplat samman. Vi vet också en del om mördaren, även om det dröjer tills vi får hela bilden. Han är en osedvanligt obehaglig typ, till och med för att vara i en modern deckare. Det krävs att Van Veeteren deltar lite mer än i de senaste böckerna för att mördaren ska få en värdig motståndare. Annars är arbetet snarare mer kollektivt än någonsin, tycker jag, och det förlorar inte skildringen på.

Tiden går i de här böckerna; jag tror det här är första gången som någon söker på nätet efter information. En och annan har mobiltelefon, men det faxas fortfarande.

Den här gången är det en flygplatscafeteria som är luguber, och vår gamle bekant doktor Klimke är mer involverad än någonsin. Han (eller någon namne?) brukar ju nämnas i förbigående, men här har han varit läkare åt ett av mordoffren, och intendent Münster har faktiskt talat direkt med honom.

Förutom att själva mordintrigen innehåller en del litterära anspelningar leker Nesser den här gången också med sina deckarförfattarkolleger. Kevin A Bluum nämns som en deckarhabitué och Diza Murkland har skrivit en bestseller. Sånt tycker jag är roligt, tramsig som jag är.

Min medläsare Ulrica utnämnde denna del till den bästa i serien, och jag kan hålla med. En trots sidantalet tät och spännande intrig, utrymme att diskutera även livets stora frågor och den som vanligt vältecknade miljön gör att den är i klass med Nessers bästa övriga, och det är väldigt bra. Nu spurtar vi med sista boken, som kommer här om fyra veckor.

162. Håkan Nesser: Ewa Morenos fall

I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.

En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)

Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.

Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.

141. Håkan Nesser: Carambole

På något sätt behöver den långtidstjänstledige kommissarie Van Veeterens medverkan motiveras när han inte längre tjänstgör vid polisen. Den här gången är det inte underligt att han finns med, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det handlar från början om en rattfyllerist som kör på och dödar en tonårspojke, men det är egentligen bara en inledande förutsättning för det som händer sedan. Det dröjer också tills polisen hittar sambandet mellan det dödsfallet och de senare.

Jag tycker nog att det här är något av en mellanbok i serien, och har lite svårt att förstå varför just denna har belönats (se omslaget ovan). Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte ett av Nessers toppnummer, om det nu beror på att det är andra poliser som sköter utredningarna eller på något annat. (De medverkande poliserna får förresten i ett par fall vara med om positiva saker privat, som bådar gott inför de sista tre böckerna.)

Det dröjer den här gången ända till sidan 292, men då äter Van Veeteren "en luguber ensammiddag". Men för min del var den roligaste detaljen när Van Veeterens efterträdare som kommissarie, Reinhart, reser till New York för utredningen och bor på - Trump Tower!

Min medläsares inlägg finns här.

137. Deckarmix 1

Fyra deckarnoveller av fyra författare har Storytel samlat i den här mixen, men det är inte en av varje författare. Därmed förhåller sig sålunda att det är två stycken av Åke Edwardson, en av Liza Marklund och en gemensam av Henning Mankell och Håkan Nesser. De tre första är habila deckare/thrillers i modern svensk miljö. Ingen av de båda författarna har jag läst något av tidigare, men jag blev inte avskräckt här. Med tanke på att jag hade ett ganska negativt ingångsläge vad gäller Liza Marklund ska det tolkas som ett positivt omdöme.

Och så den sista (och kortaste) då, som knappt är en deckare, om man med det menar att det ska förekomma ett brott och en utredning och en lösning. Snarare är det ett snyggt paketerat påskägg, fullt med godis, till den som har läst om Mankells Kurt Wallander i Ystad och Nessers Van Veeteren i Maardam i andra sammanhang. Jag har inte läst allt, men har ändå omotiverat roligt åt de blinkningar som författarparet strör ut. Någon annan kan möjligen tycka att det är lite lättköpt, men jag tillåter mig att vara lättköpt ibland, när det bara tar en kvart. Man får också Nessers lek med fiktion och dess nivåer, kanske inte oerhört originellt använd här, men ändå rolig.

135. Håkan Nesser: Nortons filosofiska memoarer

Norton är Håkan Nessers hund, en rhodesian ridgeback, som flyttar med Nessers ("husse" och "matte") från Uppsala till New York, London, Exmoor, Gotland och Stockholm. Han gillar parker, mest Kensington Gardens, och köttbullar, men är överlag en förnöjsam hund. Han berättar själv, är fiktionen, om ställen han varit på och människor, hundar och en del andra djur han har träffat. Det är småtrevligt, kanske trevligare för den som har en stark relation till hundar, vilket jag inte har. I Nessers produktion måste man nog ändå säga att det här är en bagatell, hur småtrevligt det än är. Eftersom det är en kortroman räcker den lagom till en rejäl långpromenad om man lyssnar på Tomas Bolmes utmärkta inläsning, som jag gjorde.

103. Håkan Nesser: Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter

Jämfört med föregående Novellix-Nesser är det här bättre. En författare - såvitt jag förstår bosatt i Nesserland, där Van Veeterens Maardam ligger - blir approcherad i en bar av en främmande man, som säger sig veta saker om författarens hustru och hennes förflutna. Eftersom författaren ända sedan de gifte sig har vetat om att det finns en period i hennes tidigare liv som hon inte vill tala om vågar han inte riktigt avfärda den andre. Sedan blir det en effektfull växling mellan då och nu, och den lek med sanning som Nesser ofta är så bra på. Det är väl genomfört även här.

102. Håkan Nesser: Herr Kadar

Medan Van Veeteren-projektet har sommarsemester smiter jag emellan med lite annan Nesser-läsning. Den här novellen handlar om en mystisk herre på en östafrikansk semesteranläggning, där "vi" (som jag uppfattar det ett svenskt par, men det kan man inte riktigt veta) befinner oss över julhelgen. Det är omisskännligt Nesser, men en lite för tunn historia för att hålla hans vanliga klass, tyvärr.

92. Håkan Nesser: Münsters fall

Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.