onsdag 29 juni 2016

62. Bo Balderson: Mord, herr talman!


Någon gång har den här Balderson-deckaren haft ett omslag, med till visshet gränsande sannolikhet med en illustration av Bo Berling, som det brukades. En tidigare ägare har gjort sig av med omslaget; kanske tyckte hen att en mörkblå pärm med guldtryck var lite tjusig.

Det är den femte delen i serien, och för den som troget köpte dem en efter en när de kom ut är förstås igenkänningen (minst) halva nöjet. Här finns det ohämmade (men när det gäller, skarpsinniga) statsrådet, hans hypokondriske (men när det gäller, handlingskraftige) svåger adjunkt Persson, statsrådets sexton barn (som medverkar mindre än vanligt, men desto mer nyttigt när de väl får chansen), några politisk-satiriska episoder samt en mordgåta. Vad gäller den sistnämnda kom jag ihåg en central detalj mycket väl sedan förra gången jag läste boken och kunde därför identifiera mördaren redan tidigt. Det var ändå värt nöjet att läsa och se hur skickligt Balderson viftar med den avgörande ledtråden - bland övriga trådar, förstås. Jag tror dessutom att det är en tråd som Agatha Christie har använt minst en gång, så kanske blir det semesterläsning av henne inom kort.

På Baldersons tid var det helt rimligt att förlägga mord och utredningar till fiktiva platser, inte som nu att varje småstad med självaktning ska ha sin egen deckarförfattare. Det har varit statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, Ädelsta på lagom avstånd från Harpsund, statsrådets villa i Spånga (som inte är fiktivt, men villan och gatan den ligger på) samt Lindö igen. Den här gången är det ett halvlantligt samhälle utanför Mellanstad, som verkar ligga i Mälardalen och ha en domkyrka, industri och länsstyrelse. Vi i tvåpersonscirkeln kom fram till att det skulle kunna vara Västerås, men egentligen får man reda på för lite om staden för att veta om det stämmer.

En annan sak jag kom ihåg var adjunkt Perssons förtjusning över att få fördjupa sig i "Bidrag till kännedomen om striderna mellan konung Sigismund och hertig Karl 1598-1599" (även om han ofta blir avbruten). Själv har han skrivit sin kandidatuppsats om "Slitningar inom Karl XI:s förmyndarregering". Han är alltså rätt person att uppskatta att
Notapparaten hade infriat alla förväntningar. Den krälade som en orm därnere på sidorna och ettertänderna högg efter föregångare och forskarkolleger på ett elakt och stimulerande vis.
Även i övrigt är formuleringsglädjen påfallande. Om jag kunde skriva så skulle jag minsann inte vilja vara anonym.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar