312. Toni Morrison: Recitatif

När jag 2017 läste de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur hade jag väldiga problem att ta mig igenom den roman av Toni Morrison som jag då råkade få tag i. Det här är enligt uppgift hennes enda novell, och bara det lilla omfånget gör den mycket lättare. Det som är själva poängen här är att det handlar om två kvinnor, som man mycket tidigt, redan när de träffas som flickor på ett barnhem, får reda på är av olika hudfärg. Men vem som är vit och vem som är svart får man försöka komma fram till själv, eller möjligen bestämma sig för att bara släppa.

96. Toni Morrison: Paradise

Det här projektet med att läsa de fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur går verkligen inte på räls. Meningen var att det skulle bli en i månaden, men denna är med den planerade takten februari månads bok. Och både denna och den närmast föregående är relativt moderna författare, som jag trodde skulle vara något så när lätttillgängliga.

Boken består av åtta avsnitt, varav sju har kvinnonamn som titel, och varje avsnitt har alltså sitt eget perspektiv. Det gemensamma är staden Ruby, där det bor bara svarta. Historien utspelar sig under flera decennier med gott om tillbakablickar. Allt det här gör det svårt att hålla ordning på vem som är vem, eftersom det kommer en ny personuppsättning i varje avsnitt, som sedan så småningom kan visa sig delvis överlappa med dem vi har fått träffa tidigare. "Tidigare" kan dessutom vara senare i kronologin. Kanske finns det små tecken som man ska uppmärksamma för att förstå vem som är vem, men jag missar dem i så fall. Förmodligen skulle boken ha vunnit på att läsas mer koncentrerat än jag har gjort, men det har faktiskt varit något av en kamp att ta sig fram till slutet. Nu hoppas jag att åtminstone någon av de återstående pristagarna ska vara lite lättare.