Kommissarie Barnabys hustru har så sent som i den allra senaste säsongen av TV-serien Morden i Midsomer visat upp sin hobby, amatörteater. Det ska producenterna av serien ha all heder av, för redan här i bok nummer två från 1989 är det en bärande del av intrigen. Mordet inträffar nämligen i det teatersällskap som hon medverkar i, och det är ett bra sätt att osökt låta kommissarien finnas på plats och dessutom känna både offret och de misstänkta. (I verkligheten hoppas jag att han av jävsskäl inte hade fått sköta en utredning där hans fru måste betraktas som åtminstone teoretiskt misstänkt, och han själv är vittne.)
Miljön är också tacksam eftersom den kan befolkas med excentriska personligheter. Det är de som är den stora behållningen i den här historien, både i sin egen rätt och när författarrösten raljerar över dem, ibland nästan för elakt. Men det är också mycket roligt på ett sätt som nästan inte förekommer i moderna deckare, där allt ska vara så realistiskt och depressivt i skildringen av det tröstlösa rutinarbetet hos polisen. Man förstår att Barnaby mellan varven också har sådana fall, men det här kan verkligen inte kallas rutinartat med någon rimlig definition av det begreppet.
Mordgåtan är fullt godkänd, och mordmetoden innovativ så det förslår, även om en närmast övertydlig plantering mycket tidigt antyder åtminstone mordvapnet. Det är faktiskt en njutning att lyssna på de här böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar