Carl-Göran Ekerwald är nittionio år gammal, på det hundrade, och då är det väl rimligt att kalla sig gammal, i stället för någon omskrivning av typen årsrik. Han kallar till och med sin huvudkaraktär Gammal, som ett egennamn, men det är ganska klart att det är han själv. (Det torde alltså vara en biografi, det här, men de flesta bibliotek har klassificerat den som skönlitteratur - dock inte alla, visar det sig vid närmare undersökning.)
Han skriver om sin tillvaro på ett resonerande och reflekterande sätt, och verkar generellt nöjd med hur han har det. Till det bidrar förstås att han är rimligt vital till kropp och själ - orimligt vital, skulle man nästan kunna säga, när man tänker på att han ska fylla hundra i mellandagarna. Han läser mycket, inte minst Bibeln, Koranen och persisk tolvhundratalspoesi, och uppskattar själv att han ägnar åttio procent av sin vakna tid åt läsande (och tio procent åt skrivande, bland annat alltså denna bok). Kulinariska utsvävningar ligger inte för honom - han äter tre mål om dagen, varav två är identiska dag efter dag, eftersom han har kommit fram till vad han tycker bäst om, och då finns ingen anledning att variera.
För mig som är ungefär hälften så gammal känns det förhållandevis hoppfullt att se att man kanske har hälften kvar.
För mig som är ungefär hälften så gammal känns det förhållandevis hoppfullt att se att man kanske har hälften kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar