Det här verket anger sig själv i en undertitel som hemmahörande i formen prosadikter. Det är ju något underligt med denna självmotsägelse, men vi bortser från den och ser på de tjugoen korta texterna. De handlar om djur eller fabeldjur, som sig bör i ett bestiarium. Några är vanliga och kan ses på en kvällspromenad, som igelkotten, medan andra befinner sig längre bort i tid och/eller rum, som snöleoparden eller Przewalskis häst. Och så finns här enhörningen och liknande. Jag vill inte påstå att jag inser det litterära här, men det beror säkert på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar