Ingvild H. Rishøi har närmast samfällt hyllats för både den här novellsamlingen och tidigare. Möjligen möter jag den här vid fel tidpunkt, för jag minns den föregående som bra, medan den här av någon anledning inte når fram till mig på samma sätt. Det kan bero på det distanserade berättarsättet, där en del karaktärer får förbli namnlösa, och där perspektivet ofta är det allvetande som bara registrerar vad personerna säger och gör, inte vad de tänker och känner. Men här förekommer också noveller med förstapersonsperspektiv, som inte heller gör att man kommer närmare. Som alltid är det svårt att sammanfatta novellsamlingar, men det handlar ofta om barn - direkt eller indirekt - och de har det ofta svårt i tillvaron. Det blir aldrig outhärdligt, men det är heller inte ofta som man möter en harmonisk familjelycka. Kanske ska jag helt enkelt konstatera att detta inte är min tekopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar