När den här andra delen i paret de la Mottes gemensamma serie tar sin början pågår fortfarande samma sommar som i
den första. En baksida med att lyssna på litteratur är att man kan missa små detaljer, så kanske framgår det exakt hur lång tid som har gått, men min gissning är ett par veckor, möjligen en månad. Hugo Lind, som var med på sällskapsresan som den förra boken handlade om, har nu fått rycka in som busschaufför åt Belmonte Travels, vilket om inte annat motiverar hans närvaro i intrigen. Han har alls inget emot att få tillbringa mer tid med Lara Belmonte, och även om det går långsamt när de närmar sig varandra är det tydligt att även hon uppskattar deras samvaro.
Titeln är föredömligt tydlig med vad som väntar. Amalfikusten hittar man ganska nära Capri, där den förra resan gick av stapeln, som det brukar heta. Även detta är ett förhållandevis dyrt resmål, men det hindrar inte det sällskap som kommer dit. Det är Byhléns konfektyr under ledning av sin patriark Gottfrid Byhlén (kallad Gotte, förstås) som gör en kombinerad familje- och affärsresa. Med patriarken följer en hustru, en exhustru, dennas dotter, hans två egna barn, en svärson och en anställd som inte hör till familjen med blodsband, men kan förväntas vara minst lika lojal med företaget som den som är uppvuxen med det. Ganska snart dyker också Gottfrids syster med make och son upp. Pikant nog driver hon ett företag i samma bransch under namnet Karamelldrottningen, dock alls icke med samma exklusiva sortiment som Byhléns, däremot betydligt mera framgångsrikt. (Om det något jag inte får ihop är det att ett företag med så dålig ekonomi som Byhléns kan ha råd med en resa av det här slaget.)
Det åks på diverse guidade turer som ger både Lara och andra tillfällen att berätta om de ack så pittoreska småstäderna vid kusten, men som basläger fungerar ett före detta kloster, numera lyxhotell med inifinitypool. Det förefaller finnas
i verkligheten och kosta från 1155 per natt. Euro, alltså. Men det är en utmärkt miljö för den här sortens intrig, eftersom ingen utomstående kan ta sig in, utan de misstänkta måste sökas inom murarna, det vill säga familjen.
Överhuvudtaget är det ett lyckokast att ha skapat en serie med ett reseföretag i centrum. Det kräver inga krystade motiveringar för att placera en intrig i ett slutet sällskap, och så länge Lara anlitar Hugo är deras närvaro och allmänna övervakande av folks göranden och låtanden också helt rimliga. När firman är inriktad på Italien finns det dessutom inga gränser för hur mycket man kan skriva om mat, dryck och sevärdheter, vilket författarna gärna gör. Det skulle kunna bli övermäktigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar den här gången också. Att jag blir mindre sugen på att åka till Amalfi än till Capri beror mest på prisläget.
Mordgåtan kan komma i skymundan i den här sortens deckare. Det gör den inte här, utan den får sitt utrymme, även om det förstås hör till genren att de medverkande inte är så tagna av ett plötsligt dödsfall som man får anta att de flesta skulle vara i verkligheten. Som mysterium är det här något av det bästa nyskrivna jag har läst de senaste åren; jag är inte i närheten av att lösa gåtan, men accepterar lösningen fullt ut när den presenteras i biblioteket.
(Om man får önska något till nästa gång är det att karaktärerna gör något färre grimaser. Jag förstår att det är avsett att gestalta obehag, men lite variation i ordvalet hade uppskattats härifrån.)
