64. Erlend Loe: Doppler

Den minnesgode läsaren torde erinra sig att jag har läst Erlend Loe förr. Det här är en av hans tidigare böcker, men upplägget är ungefär detsamma. En sammanfattning skulle kunna vara att berättaren, en man i yngre medelåldern, genomgår någon form av livskris och under berättelsens gång visar sig vara skvatt galen (förstår läsaren, men inte han själv). Det är ändå ganska roligt ibland, och mycket lättläst.

Den här gången är det alltså Doppler (ingen relation till Doppler med effekten, såvitt jag förstår) som överger sin familj och flyttar ut i skogen och blir sambo med en älgkalv. Vi får följa honom en vinter med vedermödor, inklusive självpåtagna uppdrag som att göra en totempåle. Helst vill han vara ensam (förutom älgkalven då), men det får han inte riktigt njuta av.

Av en händelse fick jag idag av en kollega reda på att Loes senaste bok från förra året, Slutet på världen som vi känner den, som snart kommer på svenska, är en fortsättning på den här. Det kan bli så att jag återkommer till den relativt snart.

23. Erlend Loe: Inventering

Förra gången jag läste Erlend Loe var jag tydligen något mindre imponerad än första gången, men eftersom det råkade bli så att jag då läste en av hans tidigare böcker efter att ha börjat med en av hans senare skulle man kunna se det som att han blir bättre och bättre. Den här, hans senaste vuxenbok, stödjer snarast den slutsatsen.

Det handlar om den något bedagade poeten Nina Faber, som efter många års tystnad kommer ut med en diktsamling igen. Man förstår att hon inte har haft det så lätt vare sig med karlarna, spriten eller skrivandet, men nu har det minsann vänt, och hon är bokad på signering och uppläsning samma dag som boken kommer ut. Hela boken på sådär 120 sidor utspelar sig under denna enda dag, som på grund av tidningsrecensionerna inte blir riktigt som den var planerad. Det är för det mesta hejdlöst roligt, men man är ganska glad att det är påhittat, för att råka ut för Nina Faber vill man inte. Påminner det om något tycker jag kanske att det är en svart komedi i Hitchcock-stil.

(Ett spontanlån på biblioteket i byn när jag egentligen var där i ett helt annat ärende.)

84. Erlend Loe: Naiv. Super

Vi läste Erlend Loes Stilla dagar i Mixing Part i vår bokcirkel för ett par år sedan, och han var då en alldeles ny bekantskap för mig. Jag minns den som rolig på ett ganska absurt sätt, men också med en inte alldeles behaglig grundton, eftersom berättaren uppenbarligen inte är riktigt normal.

Den här är något liknande, och kanske är det därför jag inte tycker lika bra om denna, när nyhetens behag inte längre finns där (även om den här kom långt tidigare). Huvudpersonen, den namnlöse berättaren, bor i sin brors lägenhet i Oslo medan brodern är i Afrika, eller möjligen Amerika. Berättaren har i uppgift att faxa den post som kommer till brodern, men det fyller förstås inte hela hans tid, när han dessutom har hoppat av sina universitetsstudier. Han köper därför en bultbräda (jämför omslagsbilden) att sysselsätta sig med på lediga stunder, och fördriver också tiden med att göra listor över saker han har och saker han inte har, när han inte också använder faxen för korrespondens med en god vän som befinner sig ensam på en meteorologisk station någonstans.

Det är mycket lättläst, skrivet på ett bedrägligt enkelt språk, naivt om man så vill. Egentligen handlar det nog om något så stort som meningen med livet, för det är vad berättaren försöker komma fram till. Om kriteriet för en bra bok är en som skiljer sig från andra böcker och som man kommer att minnas så är den här bra, även om jag som sagt har lite svårt med tonen ibland. Och så tycker jag att översättaren kunde ha skrivit talgoxe i stället för köttmes.