121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

15. Lars Munkhammar: Silverbibeln. Theoderiks bok

Det här är en bok som inte i första hand, faktiskt mycket lite, handlar om Silverbibelns gotiska text i språkligt hänseende. I stället står själva boken som föremål i centrum, och där är å andra sidan inte mycket osagt. Man får ta del av den miljö, 500-talets Ravenna, där den av allt att döma tillkom, och de olika teorier som finns om hur den så småningom hamnade i 1600-talets Prag, varifrån den kom som krigsbyte till Sverige. (Sedan tog den en tur till Nederländerna innan den återkom till Sverige och donerades till universitetsbiblioteket i Uppsala, där den fortfarande finns.)

Ett kapitel handlar om hur den ‒ eller i varje fall de delar som fanns utställda ‒ stals 1995, en händelse som jag faktiskt inte har något minne av överhuvudtaget, trots att den tydligen ska ha fyllt nyhetssändningar och tidningar. Delarna kunde efter någon månad hämtas i en förvaringsbox på Stockholms centralstation, vilket närmast känns som något hämtat ur en tafflig svensk TV-deckare.

Intressant och välillustrerat är det i alla fall, och jag tror att det är en bok som med behållning kan läsas av den som är mindre intresserad av själva gotiskan än jag.

95. Torbjörn Nilsson och Patrik Svensson: Gotiska. Grammatik, text och ordförklaringar

Det har tagit sin tid att komma igenom den här läroboken i gotiska, men nu är det gjort. Den har sådär tjugofem år på nacken, men när den kom var det den första läroboken i gotiska på svenska sedan 1850. Bara det är ju något att utdela beröm för.

Den innehåller en textdel som består av de tre första kapitlen i Markusevangeliet, där man i transkription får följa med Johannes döparen i öknen och Jesus när han botar en lam och samlar ihop sina lärjungar, bland annat. Till det finns en kommentarsdel, som gör att man inte måste slå upp varje ord i en separat ordbok - fast ibland måste man ändå söka saker på annat håll - och en grammatikdel som täcker det grundläggande, men också i viss utsträckning utgår från vad som är relevant för just de här kapitlen. Ska jag vara kritisk mot något är det att grammatikdelen är lite snål med böjningsmönster ibland - man får själv bläddra mellan avdelningar och dra slutsatser utifrån ett paradigm om böjningen av något annat.

Det här ska inte skymma att det är en pedagogiskt upplagd introduktion för oss få som vill skaffa oss grundkunskaper i detta sedan länge utdöda språk. Numera finns det nätresurser av olika slag, men de utgår från engelska eller tyska, och det går inte att komma ifrån att det har sina fördelar att kunna komma åt ett främmande språk direkt från sitt modersmål.

84. Wulfila och den gotiska bibeln

Det här är egentligen en utställningskatalog med anledning av 1700-årsjubileet av den gotiske biskopen Wulfilas födelse år 311. Det innebär att den del av publikationen som innehåller texter som berättar om utställningsföremålen bitvis kan vara svår att ta till sig i efterhand. Huvuddelen är emellertid tre artiklar som genom sina olika perspektiv fungerar utmärkt både var för sig och som en gemensam introduktion till Wulfila, Silverbibeln och goterna. (Den är dessutom tvåspråkig, så allting finns även på engelska.)

Först skriver Anders Kaliff om folket goterna, enkannerligen vad sentida arkeologi kommit fram till om dem. De har varit föremål för forskningsintresse - och mindre seriöst intresse - i flera hundra år, men eftersom den äldsta huvudkällan har varit historieskrivaren Jordanes' verk, nedskrivet flera hundra år efter det han berättar om, är arkeologiska fynd nog så viktiga för att kasta ljus över goternas ursprung. Det som traditionellt har berättats, att de utvandrade från Skandinavien och via norra Polen tog sig söderut, är åtminstone fullt möjligt även med beaktande av vad arkeologerna nu vet.

Sedan skriver Lars Munkhammar om själva Silverbibeln, det praktverk som innehåller Wulfilas översättning av de fyra evangelierna. Den kom visserligen till ett par hundra år efter att Wulfila själv levde, och i Ravenna, inte i nuvarande Bulgarien där han hade sin verksamhet. Goterna var ju inte bara vid sin eventuella utvandring från Skandinavien ett mobilt folk.

Sist är det en bulgarisk forskare, Rossen Milev, som orienterar om vad som är föremål för uppmärksamhet i Wulfilas hemland, om man något oegentligt får kalla Bulgarien så. Det har länge varit ganska undanskymt, men på senare år rönt nytt intresse. Inte minst driver han tesen att Wulfila var en tidig europé, en föregångare till tanken om europeisk identitet, och där kanske jag inte följer med författaren hela vägen, även om hans något yviga argumentation har sitt intresse.

Med det här upplägget blir det någon upprepning och någon inkonsekvens, men det uppvägs nog av författarnas respektive tyngd inom sina områden. Och inte minst innehåller katalogen ett bildmaterial som jag tror man får leta länge efter på annat håll.

30. Lars Hermodsson: Goterna. Ett krigarfolk och dess Bibel

Det här är ingen tjock bok, bara runt 100 textsidor, så det finns säkert mer att säga om både goterna och deras bibel, bevarad i huvudsak i form av Codex argenteus, känd som Silverbibeln, och sedan sextonhundratalet i svensk ägo, förvarad i Uppsala. Men det är en läsvänlig skildring av detta germanska folks historia, från då de först dyker upp i romerska källor, bosatta vid Östersjöns sydöstra hörn, till då de försvinner som eget folk under tidig medeltid i södra Europa. Det är egentligen en fantastisk historia om en grupp människor som under en orolig tid lyckas klara sig förvånansvärt länge - längre än många andra germanska folk - och framgångsrikt. Till de stora framgångarna hör det östgotiska (ostrogotiska) herraväldet i Ravenna och det västgotiska (visigotiska) riket som fanns kvar i nuvarande Spanien ända fram till dess att landet erövrades söderifrån av araberna. Bibeln som översattes till gotiska av Wulfila, och det språk som vi mest känner till genom just denna översättning, får bara lite utrymme på slutet, men det planerar jag att återkomma till i annat sammanhang.