299. Jeremiah Björkman: Johannes - försäljaren av måntårar

Det här är en historia med klara inslag av overklighet, som det brukar vara med Jeremiah Björkman. Om man ska kalla det surrealism eller magi vet jag ärligt talat inte. Det börjar med att en ung man tar vara på måntårar - fruset vatten av något slag, om jag förstår det rätt - och säljer via nätet. Sedan tar berättelsen flera olika vändningar, och egentligen ryms det så många olika spår att det hade räckt till en betydligt längre historia.

287. Jeremiah Björkman: Gäster & Främlingar

Det är ett tungt tema i den här halvlånga novellen, nämligen att ett par förlorar en av sina tre söner genom en drunkningsolycka. De har olika sätt att hantera det, men det gemensamma för dem är en stark religiös tro. För mig blir det för distanserat, men kanske är det tur med tanke på ämnet.

209. Jeremiah Karlsson: En ouppklarad kärlek

En novell om ett ungt par som snart ska gifta sig och lever bara för varandra skulle kunna bli helt outhärdlig. Men den här historien balanserar mellan å ena sidan den förväntan som präglar både henne och honom och å andra sidan den besatthet som så småningom gör sig gällande. Jag har ju tidigare reflekterat över min kluvenhet inför Jeremiah Karlsson - numera Björkman - men det här var oväntat bra, utan reservationer.

206. Jeremiah Karlsson: Det cyniska förnuftet

Det är något med Jeremiah Karlsson - numera Björkman - som gör att jag återvänder till hans noveller, särskilt när han läser dem själv. Och så är det något med novellerna som jag inte kommer åt, som gör att det känns som om det finns en nivå jag inte förstår. Den dubbelheten är intressant och ovanlig - ofta får det senare mig att undvika en författare, men så är det inte här. Kanske skulle jag våga mig på honom i det längre formatet och se hur det fungerar.

308. Jeremiah Karlsson: Biktblocket

Att göra något av bara sju minuter är en utmaning, och det är väl på gränsen att författaren lyckas här. Det anges att den här novellen är en "pendang" till en av hans romaner, och det märks att det finns mer att berätta om prästen och hans fru, som tycker att det är något skumt med att använda ett anteckningsblock för att bikta sig.

122. Jeremiah Karlsson: Mina döende blommor

Till skillnad från föregående novell, som var rätt konstig, men trevlig, är den här bara konstig. Jag förstår mig inte alls på den mystiske grannen, det lånade källarförrådet, flaskposterna i Lagan och det andra som huvudpersonen utsätts för. Det ska vara "magisk realism", heter det i presentationen.

121. Jeremiah Karlsson: En vintersaga

Den här kortnovellen är inte så lite absurd, men på ett trevligt sätt, om man kan tänka sig det. Det är en tokrolig morbror som dör, men visar sig bo - i alla fall på julafton - i ett litet hus som hänger i gran ute i skogen. Fantasin är det inget fel på hos Jeremiah Karlsson.

95. Jeremiah Karlsson: Kärlek 2.0

En bonus med den här novellen är att man får en liten förklaring till vissa underligheter i en av författarens andra noveller. En malus är att man får den styltige uppläsaren som borde koppla loss lite från läsuttalet.

Anledningen till att jag alls gav detta en chans var att det handlar om en doktorand i Lund, vilket jag kunde ha extra roligt åt av arbetsrelaterade skäl. Nu visar det sig att hans doktorandtillvaro spelar en ganska liten roll för historien. Det utspelar sig något halvsekel in i framtiden, när det finns både kärleksautomater och omsorgsautomater, det vill säga robotar eller dylikt som sköter sådant vi då inte längre behöver ha människor till. När det samma månad i nyheterna talas om robotar i äldreomsorgen känns det inte som om det behöver gå så lång tid för att det ska bli verklighet, men en del av det som skildras är nog ändå rätt avlägset. Jag hade nog önskat lite mindre science och lite mer fiction - som jag så ofta gör med denna genre.

72. Jeremiah Karlsson: Natt

Det är något med den här novellen, liksom med den förra av Jeremiah Karlsson, som gör att jag inte riktigt lyckas hänga med, och jag vet inte om det beror på mig eller om det är avsiktligt vagt och undflyende. Här är det kanske också lite surrealistiskt, när en huvudperson tror att det är söndag, men det är måndag, och vart har söndagen då tagit vägen? Men här läser författaren själv, och det var ett lyft.

64. Jeremiah Karlsson: Dödsfärd

Mest lyssnade jag på den här novellen för att den var lagom lång för en bilresa, men jag hoppades kanske också på att den skulle vara hörvärd. Tyvärr har jag svårt att orientera mig i denna framtidsskildring från Kebnekaise, där en huvudperson befinner sig på flykt från något, oklart vad. Till det negativa måste också - tyvärr - läggas uppläsaren, som på ett mindre lyckat sätt betonar formord framför innehållsord, och jag undrar faktiskt om han har läst novellen innan han spelade in den. (Jag brukar inte vara så grinig när det gäller uppläsare, men den här var faktiskt inte alls bra.)