83. Marie Hermanson: Skymningslandet

För två år sedan läste jag Marie Hermansons Himmelsdalen, som handlar om hur Daniel hamnar i sin tvillingbror Max' ställe i en schweizisk dal, som visar sig vara något annat än man från början trodde. Jag tycker det finns beröringspunkter med den här, Marie Hermansons senaste, som stod framme på biblioteket och blev ett oplanerat lån.

Här är det Martina, tjugo någonting, timanställd som hotellstäderska och boende i andra hand (så länge det varar), som träffar på sin gamla klasskamrat Tessan och följer med henne till herrgården Glimmenäs. Där arbetar Tessan som "husa" hos "tant Florence", som raskt anställer Martina som "sekreterare". På samma sätt som Daniel i Himmelsdalen hamnar Martina i ett sammanhang som visar sig vara fullständigt vansinnigt; tant Florence tror nämligen att det fortfarande är 40-tal och att hon tar hand om herrgården åt sin far som är utomlands på viktiga diplomatuppdrag. Så småningom händer det förstås mer än så - om inte annat av dramaturgiska skäl.

Det här är en lite konstig bok, som känns som om den ibland är en ungdomsbok om ett långt kravlöst sommarlov, ibland en thriller om helgalna människor (för det är inte bara tant Florence som är lite excentrisk, om vi säger så). Och så ska den - har jag förstått av recensioner - också läsas som en kritisk betraktelse över ett samhälle där ungdomar inte kan få jobb eller bostad utan att sälja både kropp och själ. Men "konstig" ska inte tolkas som "dålig"; Hermanson kan berätta en historia på ett fängslande sätt, och man vill hela tiden veta hur det ska gå, inte bara med Martina. Till det ska läggas att hon här skapar (eller snarare återanvänder) en klassisk miljö: herrgården med egen park och sjö, avskild från vad som händer i världen utanför. Den har man läst om så ofta att man känner igen sig, och det är inte heller dåligt.

39. Marie Hermanson: Himmelsdalen

Daniel och Max är enäggstvillingar. De har vuxit upp med varsin förälder och blivit ganska olika, även om de fysiskt är identiska. Boken börjar med att Daniel får brev från Max, som han inte haft mycket kontakt med de senaste åren. Max skriver från Himmelsdalen, eller Himmelstal, i Schweiz, eller Helvetia, som det står på frimärket. Max beskriver den som ett slags vilohem för rika och vill att Daniel ska komma och hälsa på, och Daniel är glad att få resan betald. Sedan visar det sig att Max vill att Daniel ska stanna där som Max ett tag, medan Max reser därifrån för att ordna pengar så han kan betala räkningen. Daniel går inte uttryckligen med på det, men sträcker sig så långt som att raka av sig skägget för att bli mer lik sin bror, och eftersom Max är försvunnen när han vaknar är det inte mycket annat att göra för honom än att stanna. Sedan är frågan om det är himlen eller helvetet han har kommit till.

Marie Hermanson berättar på ett bedrägligt svalt, distanserat sätt som får en att ta det onaturliga fullkomligt naturligt. En läkare kan till exempel säga: "Vi har ett stort mansöverskott i dalen och en attraktiv kvinna med nymfomanisk läggning löser ett praktiskt problem." Det går inte att återberätta historien utan att förstöra den, men jag tappar räkningen på antalet twistar. Man tror hela tiden att man har förstått hur det hänger ihop, men så visar det sig att det finns något mer bakom det som verkade betydelselöst när det passerade för 50 sidor sedan. Jag tycker det här var väldigt bra, en bok där man inte märker vilket hantverk som ligger bakom varenda detalj, men det är verkligen inget slarv någonstans.

Ett plus för det snygga omslaget, som är en "1930-talsplansch av E. Paul" och det anknytande typsnittet. Ett minus däremot för den fula blaffan i hörnet, som Bonniers har börjat på sina pocketar de senaste ett eller två åren.