221. Mikael Niemi: Film noir

Enligt beskrivningen är det här en novell "där inget är som det verkar". Frågan är vad det verkar vara. Någon sorts polis (väktare?) blir kallad för att hämta upp någon sorts varelse (väsen?) ur vattnet, uppenbarligen något farligt eller skadligt, och det är inte första gången. Lite kusligt, lite äckligt och lite underligt är min sammanfattning. Men bra.

10. Mikael Niemi: Svålhålet

Den här novellsamlingen har stått i hyllan hos mig i tio år utan att bli läst, troligen skaffad efter att jag hade läst Populärmusik från Vittula, som jag minns att jag tyckte rätt bra om. Den här går däremot inte riktigt hem hos mig, om man säger så. På nätet verkar det finnas två läger, ett som gillar den och ett som ogillar den, och det senare jämför den, till det förra lägrets stora förtret, med Liftarens guide till galaxen. Det gör att en del faller på plats för mig. Få saker är så tråkiga som sådant som ska vara roligt utan att vara det.

Det är tyvärr ofta ett pubertalt grottande i kroppsvätskor, som gör att jag undrar om jag helt enkelt är för gammal för att uppskatta det. Däremellan glimtar det till med vad som kanske skulle kunna tolkas som civilisationskritik, men det kommer helt i skymundan för mig. Många av de nitton novellerna saknar helt handling och är bara nedslag i någon del av universum, där jordmänniskor och rymdvarelser kommit i kontakt med varandra. Noveller kan ju för all del vara utformade på olika sätt, men det här känns snarare ogenomtänkt än något annat.

För novellutmaningen bockar jag ändå av (som nummer 30 och 31 av de sammanlagt 40 punkterna nu när utmaningen närmar sig halvtid vid månadsskiftet):

3. En novell med en siffra i titeln: 0.002 (det är så många röster standardröster jorden har i det kosmiska parlamentet, att jämföra med de 385 som den i novellen gästande civilisationen har)

och

18. En novell av en augustprisvinnare: Svålhålet (för att välja vilken som helst av de övriga 18).

Det var väl egentligen den här sista punkten som fick mig att ta fram boken överhuvudtaget.

5. Mikael Niemi: Fallvatten

Enligt baksidestexten är detta "något så ovanligt som en svensk katastrofroman". En damm i Lule älv brister och en flodvåg sveper genom dalen. I korta kapitel följer vi något dussin människor under den dag det händer. En del tycker att de har mycket att leva för, en del tycker inte att de har något att leva för alls. En del känner varandra på olika sätt, en del har ingenting alls med varandra att göra.

Det är effektivt och bra berättat. Det enda jag har problem med är att jag i början av varje kapitel måste tänka på "vem är det här nu" och "vad hände med henne senast", eftersom det kan vara 30-40 sidor sedan och mycket har hänt med andra sedan dess.