126. Mikael Strömberg: Sinneväsen

Noveller av Mikael Strömberg har jag lyssnat på tidigare, och ett par av hans kännetecken finns med även i den här. Han rör sig i gränslandet mellan verklighet och övernaturlighet, där det senare kommer smygande efter hand, och först mot slutet tar över. Länge undrar jag om det inte ska bli mer än en ganska vanlig historia om en familj som ska ta hand om ett hem efter avlidna släktingar, men det blir det till sist.

(Och så verkar han ha en faiblesse för originella sammansatta ord på S.)

112. Mikael Strömberg: Svarthål

Det är som vanligt hos Mikael Strömberg en lång upptakt till det mest spännande, som den här gången utspelar sig på ett par skolutflykter, en i femte och en i nionde klass. Sådana har vi väl alla varit på, och den stämningen är välfångad. Skräcken är mer underlig än skrämmande för mitt vidkommande.

111. Mikael Strömberg: Skuggvärld

Till skillnad från Mikael Strömbergs andra skräcknoveller innehåller den här ingenting övernaturligt alls. Det tar sin tid innan den blir ruskig, lite för länge enligt min smak. Fram till dess är den en förbryllande historia om en fastighetsmäklare och en låssmed som har något slags samarbete, som man ju kan gissa att det finns anledningar att hålla hemligt. Och den gissningen är alldeles rätt.

110. Mikael Strömberg: Stamfäste

Det bästa med den här novellen är inte skräckinslaget, som faktiskt är ganska modest. I stället fastnar jag för beskrivningen av hur huvudpersonen Alex återvänder till sin barndoms sommarstuga och hur han har tänkt sig att allt ska vara som förr där. Men det är det förstås inte, när ingen har varit där på många år - och ändå är vissa saker precis som förr. Det hade faktiskt kunnat bli en riktigt fin novell utan de övernaturliga inslagen, som känns lite påklistrade.

108. Mikael Strömberg: Själskifte

Den här novellen är försedd med en ramberättelse, som jag inte helt inser värdet av. Huvudpersonen hittar en tom bil där en mobiltelefon ligger på laddning, och i den finns en nedskriven berättelse om ett övernaturligt händelseförlopp med försvunna barn och ett ödehus. Den berättelsen har sina poänger och hade försvarat sin existens på egen hand. Inramningen känns däremot närmast överflödig.

107. Mikael Strömberg: Sorgegast

Man måste inte ta sig till någon särskilt mystisk plats för att uppleva kusligheter; ibland finns det skrämmande alldeles inpå en i vardagen. Så är det med den här novellen, där berättaren och hans bror Johan får rå sig ganska mycket själva när föräldrarna arbetar. De hör då ljud från grannlägenheten, trots att familjen som bodde där har flyttat ut. Det tar tid innan förutsättningarna är på plats, och jag tycker faktiskt inte att det blir så hemskt ens på slutet, vilket är synd.

106. Mikael Strömberg: Stoftland

Det har kommit fler noveller av Mikael Strömberg sedan jag lyssnade senast. Han är kvar i skräckgenren, och i den subgenre som handlar om unga människor som åker ut till något mystiskt ställe och inte har med sig det de borde. Här hamnar fyra stycken på en ö, Griftö, som verkar vara fiktiv av mina sökningar att döma. Helt säkert fiktivt är det övernaturliga som händer där, en följd av öns förflutna som avrättningsplats. Det är i sin genre och subgenre inte alls oävet, om man gillar det som smyger sig på.

201. Mikael Strömberg: Skogsrov

Tredje och avslutande novellen i den här trilogin - en mycket löst sammanhållen sådan, ska tilläggas - handlar om ett par unga män som åker ut till den gård där de tillbringade en del tid i tonåren hos en kamrat med ganska otillfredsställande hemförhållanden. Här tar det tid innan det övernaturliga kommer, och frågan är hur mycket det sitter i huvudena på Micke och Hampus. Men något är det som lurar i skogen omkring.

198. Mikael Strömberg: Skrymtvalv

Bakgrunden i den här ljudskräcknovellen är en underlig historia från femtiotalet om en flicka som växte okontrollerat och sedan försvann spårlöst. Förgrunden utspelar sig nu på tiotalet och handlar om en flicka som får höra det här av sin pappa och dessutom har anledning att besöka den bygdegård som nu är inrymd i den gamla skolan där den försvunna flickan gick. Det är länge ett lovande upplägg, men jag tycker tyvärr att det slarvas bort i slutet.

194. Mikael Strömberg: Stenfoster

I en skräckhistoria går det alltid att slänga in ett husdjur för att förhöja effekten. (Minns katten i Jurtjyrkogården!) En hund, som här, kan ju höra saker som vi inte hör, och känna lukter som vi inte känner. Men även utan hunden skulle det här vara en obehaglig historia, när det unga paret skaffar sig en sommarstuga, där allt uppenbarligen inte står riktigt rätt till. Ska jag ha någon kritisk synpunkt är det att det tar tid innan det blir riktigt läskigt, men det kan förstås vara en smaksak hur smygande man vill ha det.

Mikael Strömberg har jag missat fram till nu, men hittade på Storytel, där detta anges vara den första novellen av tre sammanhörande. Men han har skrivit längre saker också, så vi får se vad det kan bli.