11. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Mannen på balkongen

Tredje delen i serien Roman om ett brott tycker jag är bäst hittills. Fastän man från första sidan vet vem som begår de sexmord på småflickor som är bokens huvudintrig är det ändå spännande hela tiden. (När man nyligen har läst om Olle Möller är det dessutom intressant att läsa en fiktiv skildring av något motsvarande.)

Gunvald Larsson är med för första gången här, och skildras med både stora och små medel som ganska osympatisk. En liten rolig detalj är att författarna låter honom vara okunnig om vad agorafobi är (och han är inte heller smart nog att inte ställa frågan, förstås). Martin Becks äktenskap har försämrats så att han funderar på att "nästa gång jag får lön skall jag köpa en dyschatell och ställa in i det andra rummet".

Och omslagsbilden på den här boken, tryckt 1969, är betydligt mer i linje med berättelsen är de 80-talsomslag som mina två första delar hade.

10. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och den ljudlösa sprängämnesligan

Efter att ha läst en Agaton Sax i bokcirkeln blev jag sugen på att läsa några fler för att se hur lika de är. Som barn var det ju inga problem (snarare tvärtom) att läsa en bok till i samma serie som mer eller mindre var samma bok. Det var också några saker som jag mindes som återkommande men som helt saknades i den förra.

Inte heller nu är inspektör Lispington med, som jag trodde var hans ständige medhjälpare, och faster Tilda deltar bara per telegram. Det hela börjar i Brosnien, där Agaton Sax är på semester, och fortsätter i England, dit han flyr med flygplan (den här gången flyger han dock själv). Det är med andra ord mycket likt föregående bok i serien. Däremot börjar jag nu undra var Brosnien egentligen ligger och vad brosniska ska föreställa för språk. Tidigare har jag förutsatt att det var slaviskt, men nu verkar det också ha romanska inslag:

"- Karabamolosta varij napuliskamente permosjenkovistjonena! utropade han.

Detta är brosniska och betyder närmast:

- Ja!"

(Mannen som yttrar är detta är "den hemlige polispresidenten Piccolo Debile".)

Illustrationerna av Åke Lewerth är lika bra som tidigare, till exempel när Agaton Sax utanför "en butik i vilken man sålde sköldpaddor och kameleonter" träffar brosniern Andreas Kark med "den karakteristiska brosniska hundullsmössan, vilken slutar i en liten topp":

I England träffar herrar Sax och Kark på den sjunde markisen av Woolwerwoolton, komplett med monokel, jakttroféer från Tanganjika och en faster Agatha (gift med fjärde markisen av Knixonbutton):

Markisen har i stort sett två samtalsämnen, vädret och gentlemannaskap, ibland utvecklat att handla om cricket, hästkapplöpningar eller "Gamla Småbilsrallyt" som Agaton Sax av misstag kommit att ingå i med en alltför ny och snabb bil. Även i övriga detaljer beskrivs England ganska schablonmässigt, skulle man kunna säga.

(Eftersom mitt exemplar är en ny upplaga från 1978 är omslaget tecknat av Jan Gissberg, som också tecknade Agaton Sax som film och tv-serie under 70-talet. Jag tycker även denna version fungerar och känns porträttlik.)

9. Ellis Peters: Lösen för den döde

Jag har redan tidigare läst några av Ellis Peters' deckare om broder Cadfael, som är munk och örtagårdsmästare i ett kloster i Shrewsbury på 1100-talet. De är på ett plan traditionella engelska pusseldeckare där detektiven i bästa Sherlock Holmes-stil samlar tygfibrer och förhör de inblandade innan upplösningen kommer när alla samlas i ett rum. Till sin hjälp har han en duglig, men kanske inte så kreativ sheriff och gärna en munknovis eller liknande, dock inte i denna bok.

På ett annat plan är böckerna historiska romaner om en turbulent tid i Englands historia med inbördeskrig och hot om överfall av vilda walesare. Cadfael är själv, praktiskt nog, född i Wales och talar det konstiga språket som ingen annan i klostret kan. Jag tycker att en bra deckare gärna ska ha en planlösning eller en karta, och det finns här:

Det är tur, för annars hade det inte gått att följa med i alla vändningar och vem som är var när och med vem. Lite segt är det ändå ett tag, för ingen dör förrän på sidan 83, och då har man väntat ett tag på att det skulle bli just han. Själv vill jag helst ha liket på första sidan. Men därefter är det god fart och ett par intressanta bihandlingar som man också vill veta hur det går med.

Det blir förstås heller inte sämre av att mitt exemplar har ett tryckfel på ryggen, som troligen gör denna bok helt unik och ovärderlig:

8. Årets rysare 3

Med början 1972 kom det varje år lagom till jul en samling "chocknoveller" under titeln Årets rysare. Sammanlagt finns det 18 böcker, som jag med viss ihärdighet samlat på mig. Nu pågår projektet att ta sig igenom dem; jag har nog vid olika tillfällen läst många av dem, men mycket osystematiskt. De är precis lagom långa för att passa som lunchläsning på jobbet, om jag äter lunch ensam, och nu är jag alltså klar med den tredje.

Här möter vi till exempel "gamla fru Twiller" som snattar saker på ett stort varuhus (för att sälja vidare och köpa kattmat för pengarna) och plötsligt upptäcker att rulltrappan går vidare neråt så hon hamnar i helvetet "rakt under husgerådsavdelningen". En annan favorit handlar om den kända skådespelerskan som får ett beundrarbrev från en dubbelgångare, som visar sig vilja döda henne och ta över hennes liv. Småtrevligt i lagom dos, men inte för sträckläsning.

7. J. D. Salinger: Räddaren i nöden

En riktig klassiker behöver ingen baksidestext. Vill man veta vad den handlar om får man kolla Wikipedia. Jag hade inte läst den här tidigare och det var nog lite synd. Jag tror man tycker bäst om den i ungefär den ålder huvudpersonen är, nämligen 17. Det är svårmodigt och självcentrerat som aldrig förr eller senare.