För flera år sedan läste jag Arnaldur Indriðasons Glasbruket, den första boken om den isländske polisen Erlendur Sveinsson som översattes till svenska. Jag har ett vagt men positivt minne av den, så det är lite konstigt att jag inte kommit mig för att fortsätta med denna (inköpt 2007) förrän nu.
Här handlar det om ett skelettfynd på en byggarbetsplats som Erlendur och hans kolleger Elínborg och Sigurður Óli får utreda. Det är en hel del rutinmässigt polisarbete där de träffar folk och frågar och går igenom arkivhandlingar. Ändå är det ganska spännande och intressant, för det visar sig att det finns flera möjliga svar på frågan vem skelettet har tillhört, och den arkeolog som hjälper dem att frilägga fyndet tar så god tid på sig att de nästan hinner före med sin utredning. Inklippt i historien finns korta avsnitt om en familj som under andra världskriget bodde i en nu riven stuga i närheten. Den berättelsen är så skickligt infogad att den aldrig blir fånig, som jag tycker sådana återblickar ofta kan bli. Här kommer det dessutom på slutet en förklaring till hur det som händer där kommer till polisens kännedom, om än lite senare än vi har fått reda på det under läsningen. Som vanligt i moderna polisdeckare handlar det också lite om polisernas privatliv. Erlendur är skild och melankolisk, som det brukas i genren, men han lyssnar inte på musik, ovanligt nog.
Jag tycker det här var en trevlig bekantskap att återknyta. Det känns trovärdigt berättat, och inte minst de bifigurer, efterlevande och andra, som poliserna kommer i kontakt med under utredningen är var och en minnesvärda. Det blir förstås tidvis lite obehagligt, som det kan bli när det inte är giftmord på engelska lantgods, men aldrig så som i en del andra moderna deckare med bestialiska seriemördare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar