Av bara farten fortsatte jag med den andra boken om Nalle Puh med flera i Sjumilaskogen (eller Hundratunnlandsskogen, Hundred Acre Wood). Det är mest mer av samma sak - en ny naturkatastrof, orkan i stället för översvämning -, men här introduceras Tiger, som får lite av samma roll som nykommen främling som Kängu (och Ru) hade i den första boken.
Att läsa på engelska gör att man upptäcker vad originalet egentligen handlar om, som när Puh på svenska talar om jalikor (och Nasse undrar om de inte heter nejlikor). Puh kallar dem på engelska för "mastershalums", som enligt Nasse ska vara "nasturtiums". Det verkar vara ett avhandlingsämne att reda ut vad det är, men "krasse" duger för mig. Krasse dyker också upp när Ru och Tiger får med sig smörgåsar på utflykt, Tigers med maltextrakt och Rus med "watercress". Vattenkrasse (eller källfräne) ansåg tydligen översättaren okänt för svenska barn, för översättningen talar om - ostsmörgåsar. (Maltextrakt är det väl inte heller så många barn som vet vad det är, om inte deras pappor hör till hipstergenerationen och brygger eget öl.)
Jag var inte särskilt förtjust i de här böckerna när jag läste dem första gången i 8-10-årsåldern. Det var något som jag då inte riktigt kunde artikulera, men nu inser är berättarsättet, att det är en vuxen som berättar för Christopher Robin om hans leksaksdjur och inte pojken själv som fantiserar. Då var det, som jag minns det, något vagt obehagligt som man inte riktigt förstod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar