80. A. A. Milne: The Red House Mystery

Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:

Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

61. Bodies from the Library. Selected Lost Tales of Mystery and Suspense by Masters of the Golden Age

Det har hänt att jag har gnölat över svårigheterna med att skriva något om en novellsamling, och ännu värre tycker jag det blir när det gäller en antologi, som den här. Det hela underlättas inte heller av att jag har haft det som återkommande mellanlyssning under flera månader.

Nåväl, det är alltså en antologi, och den innehåller ett antal noveller från kriminallitteraturens guldålder, som i stort sammanföll med mellankrigstiden. Det håller nog inte fullt ut som karaktäristik, men det är i varje fall noveller av författare som var verksamma då, om också i flera fall även senare. Det är också noveller som inte tidigare funnits i bokform; många av tidens stora publicerade sig ju även i tidningar och tidskrifter av olika slag, och det hittas fortfarande okänt sådant material av stora namn.

Det ligger i sakens natur att allt inte är lika lysande, men här finns onekligen några pärlor. Och de som jag inte tycker är pärlor tilltalar säkert någon annan.

41. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

Kursläsning kan understundom innebär att man behöver läsa om böcker som man egentligen tycker att man kan ganska väl, men behöver återknyta bekantskapen med för att kunna se vissa perspektiv eller inslag. Den här gången har jag fått anledning att fundera utifrån instuderingsfrågor som till exempel  behandlar hur språk, lärande och vuxenhet beskrivs. Det är kanske ingen revolutionerande upptäckt, men det är verkligen inte så att den som tror sig vara klokast i den här skogen också alltid är det.

89. A. A. Milne: A Savage Game

Alan Alexander Milne skrev mycket mer än böckerna om Nalle Puh, men det är ju de som är i särklass mest ihågkomna idag. Hans alster i kriminalgenren blev inte så många, men den här novellen skäms inte alls för sig. Den är närmast minimalistisk med fyra medverkande, varav ett mordoffer och tre misstänkta. (Då bortser jag från att skeendet återberättas i ett samtal mellan två ytterligare personer.) Avslöjandet av mördaren bygger på en enda detalj som man lätt missar, men det hör ju närmast till genrens konventioner. 

41. A. A. Milne: The House At Pooh Corner

Av bara farten fortsatte jag med den andra boken om Nalle Puh med flera i Sjumilaskogen (eller Hundratunnlandsskogen, Hundred Acre Wood). Det är mest mer av samma sak - en ny naturkatastrof, orkan i stället för översvämning -, men här introduceras Tiger, som får lite av samma roll som nykommen främling som Kängu (och Ru) hade i den första boken.

Att läsa på engelska gör att man upptäcker vad originalet egentligen handlar om, som när Puh på svenska talar om jalikor (och Nasse undrar om de inte heter nejlikor). Puh kallar dem på engelska för "mastershalums", som enligt Nasse ska vara "nasturtiums". Det verkar vara ett avhandlingsämne att reda ut vad det är, men "krasse" duger för mig. Krasse dyker också upp när Ru och Tiger får med sig smörgåsar på utflykt, Tigers med maltextrakt och Rus med "watercress". Vattenkrasse (eller källfräne) ansåg tydligen översättaren okänt för svenska barn, för översättningen talar om - ostsmörgåsar. (Maltextrakt är det väl inte heller så många barn som vet vad det är, om inte deras pappor hör till hipstergenerationen och brygger eget öl.)

Jag var inte särskilt förtjust i de här böckerna när jag läste dem första gången i 8-10-årsåldern. Det var något som jag då inte riktigt kunde artikulera, men nu inser är berättarsättet, att det är en vuxen som berättar för Christopher Robin om hans leksaksdjur och inte pojken själv som fantiserar. Då var det, som jag minns det, något vagt obehagligt som man inte riktigt förstod.

40. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

För två veckor sedan startade Bokcirkeln i P1 sin läsning av Nalle Puh, som jag tog som förevändning att läsa den på engelska, som jag är rätt säker på att jag inte har gjort tidigare. Jag har sedan hållit farten till avsnitt 2 och 3, vilket var betydligt lättare än för några år sedan när jag skulle försöka hinna med i Anna Karenina (som jag fortfarande inte har läst). Själva boken tror jag mig inte ha något klokt att säga om, som inte redan är sagt på de 89 år som gått sedan den kom ut. Bokcirkeln tyckte jag innehöll intressanta samtal utan att vara det minsta pretto, vilket jag var lite rädd för. (Puh har ju annars lånats till både det ena och det andra på senare år.) Jag har till exempel aldrig tänkt på att Kängu är den enda kvinnliga karaktären.