52. Bo Balderson: Statsrådets verk

Den här fjärde deckaren av Bo Balderson tyckte vi båda i minicirkeln var ett lyft till den förstas nivå. Den utspelar sig dessutom till stor del på statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, och här återfinns den raffinerade mordmetod som jag kom ihåg, men inte återfann i Statsrådet och döden. Det är också lite mer av politisk satir än tidigare, här till exempel en historia om hur man försöker få en A-presstidning att bli ortens andratidning för att kunna uppbära det pressstöd som dittills gått till Kristliga Dagbladet. En av förutsättningarna för hela intrigen är dessutom inrättandet av SÄPO-verket, ett ämbetsverk med uppgift att övervaka SÄPO, men som i själva verket mest finns till för att hålla vänsterkrafterna lugna.

Formen är härmed etablerad, och läsaren får det förväntade. Själva deckargåtan är en gammaldags sådan, med ett litet antal misstänkta, som alla är närvarande även vid de senare mord(försök) som följer på det första (se omslagsbilden ovan). Närvarande är också statsrådet, som undgår misstankar, men även berättaren, svågern och adjunkten Vilhelm Persson, som inte lyckas lika bra. Hans härdande vistelser bland syskonbarn och hundar på Lindö visar sig ha fyllt sin funktion.

Roligast hade jag åt en skildring av en middag på Lindö som sammanfattar en hel del av vad jag har emot grillning:

Där satt vi nu, en samling vuxna stadgade människor - alls ingen scoutgrupp - på eländiga stolar runt ett rankigt bord och slet i tjocka, halvråa skivor av något som statsrådet svärtat över eld borta i ett stenröse. Födan låg på papptallrikar - såna där som slinter och far - och vi arbetade med plastbestick som bröts och blev till stumpar och glasen var pappersmuggar som välte och potatisen var oskalad och bara små pappersservetter hade vi att skyla oss med. Ett värdpar som serverat en sådan måltid i sin matsal skulle ha skämts ögonen ur sig och gjort det med all rätt.

51. Lars Mytting: Simma med de drunknade

Månadens bokcirkelbok hos Kulturkollo var den här norska romanen, alldeles nykommen i pocket. Lars Mytting är kanske mest bekant för Ved, som jag inte har läst, men förstår som hipsterkollektivets standardverk på temat skogsrelaterade biobränslen, inte minst deras olika stadier innan de hamnar i spisen (eller dylikt). Men han har också skrivit ett par romaner dessförinnan.

På grund av dålig planering läste jag nästan hela boken från fredag till söndag, men det var egentligen inte alls dåligt, tycker jag i efterhand. Snarare är det här den sortens bok som passar att dyka ner i (förlåt) och läsa just på det sättet.

Det handlar om Edvard, en ung man i början av 90-talet, som bor med sin farfar i Gudbrandsdalen på ett litet lantbruk med potatis och får. Han är föräldralös sedan han var tre år, när hans föräldrar dog i en minolycka på ett gammalt slagfält i Frankrike. Sedan var han försvunnen i fyra dagar innan han hittades på en läkarmottagning, och hans farfar kunde hämta honom. Mysteriet vad som egentligen hände och var han egentligen var är bara en del av den långa bakgrund som han nystar upp, delvis i Frankrike, delvis på Shetlandsöarna och delvis hemma i Norge. Det har, om klyschan ursäktas, förgreningar till Europas historia under 1900-talet.

Så här ska en historia berättas, om man frågar mig. Edvard läser gamla papper, reser omkring i Europa och träffar personer som har känt hans föräldrar, hans farfar och hans farfars bror, som i all sin frånvaro nästan blir bokens huvudperson. Stor roll spelar också ett antal valnötsträd i Frankrike och det värdefulla virke som de givit ifrån sig. Utan att vara rafflande är det hela tiden spännande, och utan att vara en deckare är det den sortens bok som man verkligen vill veta hur det går i och hur allt hängde ihop. För den som vill ha livets stora frågor avhandlade går de också att hitta. Vi som mest vill kolla om Storbritanniens nordligaste kyrkogård finns på Google maps kan göra det.

50. Margaret Mazzantini: Hela härligheten

Jag har kommit lite ur fas med årets projekt (men har anledning att tro att jag snart är ikapp igen). Den här italienska nyutkomna romanen visade sig nämligen inte vara så snabbläst som jag hade trott, och jag har också lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. Å ena sidan är det en vindlande berättelse, som jag ibland har svårt att hålla uppe intresset för under alla faser, å andra sidan är det något med den som fick mig att läsa den till slut. Lite banalt uttryckt är det nog så att man ändå vill veta hur det går.

Berättelsen är en variant på Brokeback Mountain-temat, utan att för den skull handla ett dugg om får. De båda männen växer upp i samma flerfamiljshus i Rom och har någon sorts historia mellan sig som aldrig riktigt kommer loss, men heller aldrig riktigt läggs åt sidan. Då går det ändå flera år mellan gångerna de ses i vuxen ålder, eftersom de bildar familj på varsitt håll i olika länder. Tidvis handlar det också ganska mycket om personerna runt om de båda egentliga huvudpersonerna.

Som sagt, helt positiv kan jag inte vara med tanke på att jag aldrig riktigt fick flyt i läsningen, men någon dålig bok är det inte alls för det. För egen del tycker jag också det är en bonus att läsa något som inte är svenskt eller anglosaxiskt, som det så ofta annars blir.

49. Wilhelm Penser och Hugo Mattsson: Tre män om en bok

Jämfört med föregående alster av Wilhelm Penser tycker jag att den här är roligare. Det beror inte bara på att kåserierna befolkas av personer som Herodes Svensson, Jerobeam Lundström, stenhuggare Ärtbuskes båda söner Amos och Sebulon samt baron Silfverbiörn (utan förnamn), vars inspektor Jönsson en dag byter namn till Gyllenräf. Det är kortare, rappare historier med ofta oförutsedda poänger. Juristverksamheten syns genom att en avdelning fått rubriken "Bland Justitias kavaljerer".

Andra halvan av boken är författad av den bortglömde Lundahumoristen Hugo Mattsson, som tyvärr känns mer tillkämpad än rolig. Jag undrar om hans berättelser har varit publicerade i annat sammanhang, för de är lite för upprepande för att fungera i bokform. Hans Lundabakgrund syns inte bara genom vissa gatunamn utan också på en del av hans huvudpersoner: "zoologie kandidaten Ingjald Pilevall, med det mycket sägande smeknamnet Illvråle", "värnpliktige hembygdspoeten Wolfgang Skallagrim Pilevall av Dalby-Bjärsjölagårds nation" och "filosofie kandidaten Tiobald Färdeknäpp av snapphanarnas nation".

Sedan är frågan om jag har upptäckt något i mysteriet om pseudonymen Bo Balderson. Wilhelm Pensers ursprungliga namn var alltså Wilhelm Persson, så när som på stavningen V/W just vad statsrådets svåger i böckerna heter. Och Hugo Mattsson är i den första Balderson-deckaren ett "justitieråd med märkligt dass", som - av skäl som inte ska avslöjas här - blir nedbränt. Faktum är att det skäl som har använts för att visa att det var Ebbe Carlsson som var Balderson, nämligen att inga nya böcker har kommit efter hans död (1992) också kan användas för Penser (1993), eftersom sista boken kom 1990.

48. Wilhelm Penser: Får en gentleman snarka?

När den här boken kom ut 1937 hette författaren fortfarande Persson. Han bytte senare till Penser och var advokat i Eslöv i många år. Numera är han nog mest känd som far till Erik Penser.

Universitetsbiblioteket har katalogiserat den här kåserisamlingen som "Filos. Levnadsfil.", vilket gör att den, trots sin skönlitterära prägel, får lånas hem. Innehållet är i första avdelningen löst sammanhållet runt temat etikettsregler, som delvis parodieras. Kapitelrubriker som "Att skåla eller icke skåla", "Om användning av sköljkoppar" och "Att ge drickspengar" säger ganska väl vad det handlar om. Det är verkligen inte dagsaktuella etikettfrågor, och även humorn är här och var lite gammaldags. Men ibland blixtrar det till och är roligare nu än då:

Vid desserten förfar du på samma sätt som vid soppan, därvid du dock, om du erbjuder portvin eller sherry, lägger betjäningen på minnet att icke säga "porry eller stjärtvin". Det låter illa, och alla finna sig icke lika raskt som den gamla grevinnan, som sade: "Tack, då tar jag porry."

Andra avdelningen är mer anekdoter än kåserier. Här märks författarens juridiska bakgrund genom att några av kapitlen som huvudperson har "kverulanten Johansson", en riktig gammaldags processlysten rättshaverist.