fredag 29 december 2017

285. Anneli Furmark: Den röda vintern


På baksidan anges detta vara "tredje och sista delen i den löst sammanhängande trilogin", och jag har faktiskt svårt att se hur de hänger ihop alls. Nu är vi efter Bohuslän på tidigt 90-tal och Island på 2010-talet förflyttade till en namnlös stad i norra Sverige på 1970-talet. (Det finns ett järnverk, men annars inte mycket som entydigt anger var det utspelar sig.) Och inte heller här är det några av de medverkande som känns igen från de andra två delarna i trilogin. Snarast står den här lite mer på egna ben genom att så mycket av handlingen utspelar sig inomhus - som tur är, frestas man tillägga, med tanke på årstid och temperatur.

Stämningen och beskrivningen av relationerna har ändå något gemensamt med de tidigare böckerna. Det är människor som är rätt ensamma, trots att de ibland lever i traditionella kärnfamiljer eller ingår i andra sammanhang, till exempel ett tidstypiskt kollektiv eller en lokalavdelning inom någon av de många vänsterorganisationer som fanns då.

Jag fastnar oftare än i tidigare delar på inredningsdetaljer, där de tidstypiska skåphandtagen i köket:


säger lika mycket om tiden som de dricksglas jag är uppvuxen med:



Men allra mest nostalgisk blir jag inför vägglampan i hallen:


eftersom jag råkar ha en mer eller mindre likadan:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar