måndag 9 juli 2018

145. Mads Peder Nordbo: Flickan utan hud


För mig är den stora behållningen med den här deckaren miljön. Det är sällan man får tillfälle att läsa något om Grönland (även om jag faktiskt gjorde det även tidigare i år). Centralt i den här intrigen är förhållandet mellan Grönland och Danmark, och inte minst mellan grönländare och danskar - och dem som av olika skäl är både och eller varken eller. Eftersom det på moderna deckares närmast formelmässiga sätt utspelar sig i två tidsplan, 1973 och nutid (nåja, 2014), får man också tillfälle att reflektera över att det faktiskt har hänt en del med Grönland de senaste decennierna, även om det kanske inte alltid känns så för de medverkande.

Det här är ingenting för känsliga, ska man också säga. Morden, som efter hand blir så många att jag slutade räkna dem, är synnerligen bestialiska, och det finns en anledning att det görs jämförelser med Jack the Ripper. Frågan är inte minst - liksom med honom - om de likheterna betyder att det också är samma person som ligger bakom allt. Ovanpå detta är det olika sorters övergrepp på både barn och vuxna, och efter ett tag blir jag tyvärr övermätt på det hela, och kan inte riktigt ta in vidrigheterna. Det var kanske inte meningen, inbillar jag mig.

Mina intryck är alltså ganska blandade, men det beror nog till stor del på att jag har svårt för vissa drag som är återkommande i nutida deckare. Det är en fullt godkänd sådan, där jag tror att alla kvarvarande trådar knyts ihop, även om någon av dem klipps av lite för tidigt. Och så är det ju lite roligt när de medverkande heter Tupaarnaq och Paneeraq, och orterna heter inte bara Nuuk utan också sådant som Qeqertarsuatsiaat.

1 kommentar:

  1. Ja, där ser man. Vi tyckte lite olika. Men jag uppskattade också miljöerna mycket. Och orts- och personnamn :)

    SvaraRadera