40. Niviaq Korneliussen: Blomsterdalen

Bokcirkeln jobbar sig vidare genom Norden; den här gången var det Grönland. (Så räknar vi, Trump får räkna som han vill.) Vi konstaterade att det är sällan man får tillfälle att läsa något som verkligen skildrar Grönland, skrivet av en författare som kommer därifrån. Det är nästan alltid intressant att vidga sina vyer på det sättet, och det här är inget undantag, även om en del av handlingen också utspelar sig i Danmark.

Huvudpersonen, vars namn jag tror att vi aldrig får reda på, är en ung kvinna som flyttar till Danmark för universitetsstudier. Bakom sig på Grönland lämnar hon en annan ung kvinna som hon har någon sorts relation med, länge inte definierad men desto mer explicit beskriven. Hon har också familj, föräldrar och en syster. Under tiden hon är i Danmark berättas också mycket om hennes uppväxt och övriga bakgrund, så det blir i praktiken ganska lite av Danmark och ganska mycket av Grönland. Det här är ibland lite svårt att hantera när man lyssnar, som jag har gjort.

Ett genomgående tema är den höga självmordsfrekvensen på Grönland. Någonstans i mitten av boken blir det egentligen för svartsynt för att jag ska ha något nöje av lyssningen, men det brukar trots allt bli bättre om man vet hur det går ‒ oavsett hur det än är. Det gäller även här, så jag är ändå glad att ha lyssnat till slut, även om jag inte helhjärtat rekommenderar boken till alla.

36. Mats G. Larsson: Vinland det goda. Nordbornas färder till Amerika under vikingatiden

I höstas kom det en serie dramatiseringar på Sveriges Radio om olika människoöden under vikingatiden, bland annat om Gudrid Torbjörnsdotter, som ska ha varit gift med en bror till Leif Eriksson, som ska ha varit den förste europé som nådde Amerika. (Det finns förstås stora möjligheter till v m k problematisering av mycket i föregående mening, men den får räcka som introduktion och förklaring till hur jag hittade vägen till den här boken.) Hon finns med i två av de isländska sagor, Erik Rödes saga och Grönlänningasagan*, som är huvudkällor till vad vi anser oss veta om nordbornas upptäckt av Vinland. Bland annat som händer henne märks att hon föder en son, Snorre, i Amerika, som därmed bör vara den förste europé som kommer till världen i Nya världen.

Mats G Larsson har med utgångspunkt i de två berättelserna - "saga" är ju i sammanhanget inte en påhittad historia för barn, utan har andra konnotationer - försökt ta reda på bland annat var de landsteg och vilken del av Nordamerika som motsvarar det de kallade Vinland. Min kunskap om det här var på förhand ganska tunn; jag hade till exempel ingen aning om att det också fanns två andra delar av det nyupptäckta landet, Helluland och Markland, som ska ligga norr om Vinland. Han läser texterna noga - hans egna översättningar av dem ingår som ett slags appendix - men konfronterar dem också med både arkeologiska fynd och senare skildringar av européer som når den nordamerikanska östkusten, då söderifrån och efter Columbus upptäckt ett antal hundra år senare. Det är oavbrutet intressant, även om han inte når riktigt ända fram vad gäller att lokalisera nordbornas boplats under åren innan de återvände till Grönland.

* i den här boken kallad Grönländingasagan

8. Carsten Jensen: Sidste rejse

Bokcirkeln fortsätter på temat "De sju haven", den här gången närmast Norra ishavet. Huvudpersonen, konstnären Carl Rasmussen, reser nämligen till Grönland. Han var en högst verklig person under 1800-talets andra hälft i Danmark, och reste verkligen dit, två gånger till och med. Det som beskrivs här är - som titeln antyder - andra gången, men genom återblickar skildras också den första ett par decennier tidigare. Man får också möta honom under hans utbildning till konstnär i Köpenhamn och när han verkar som sådan, bosatt på Ærø.

Jag har lite svårt att bli riktigt engagerad av den här historien, utan att kunna sätta fingret på vad det är som brister. Det är inget som är riktigt dåligt, men möjligen är huvudpersonen för undflyende för att man ska bry sig om honom på allvar. Det kan vara högst medvetet av författaren att skildra honom så - jag tror faktiskt det - men det gör att man riskerar att bli mer intresserad av hans fru eller vissa grönländare som han träffar.

243. Thomas Olsson: Det är inte meningen att man ska vara här

Den här serieromanen har inte fått sin färgsättning i vitt och blått av en slump. Den passar synnerligen väl till den största delen av historien, som utspelar sig i det arktiska islandskapet vid västra Grönland och i norra Kanada. Det handlar om Franklinexpeditionen, som seglade iväg 1845 och aldrig kom tillbaka. Man har på senare år hittat en del lämningar efter den, men en alldeles klar bild av vad som hände finns inte, utan författaren-tecknaren har fått fylla i en del luckor själv. Till det bidrar också att det är expeditionens yngste, Thomas Evans, som står i centrum. Han var fjorton år när de gav sig av, och har förstås inte lämnat så många konkreta spår efter sig som de mer seniora medlemmarna som skrev dagböcker och annat.

Bakgrunden till titeln får man ungefär halvvägs in i romanen:

Thomas Olsson har förresten använt greppet med en enda färg i olika grader av mättnad även i en tidigare serieroman, men där var det rött.

152. Hergé: Den mystiska stjärnan

Den här gången får Tintin tillfälle att resa till polartrakterna, där en meteor landat. (Innan dess tror alla ett tag att jorden ska gå under, men det är faktiskt inte Tintin som räddar den från det, utan det visar sig ha skett ett räknefel på observatoriet.) Det är både spännande och lite science fiction-aktigt, utan att det senare draget riktigt tillåts leva ut. Jag tror att det här är en av de delar i serien som skulle tjäna på att läsas i originalform, för vissa inslag bygger i lite för hög grad på att man ska se dem för att förbluffas. Det räcker då inte riktigt med att Tintin berättar för hunden Milou allt som händer.

145. Mads Peder Nordbo: Flickan utan hud

För mig är den stora behållningen med den här deckaren miljön. Det är sällan man får tillfälle att läsa något om Grönland (även om jag faktiskt gjorde det även tidigare i år). Centralt i den här intrigen är förhållandet mellan Grönland och Danmark, och inte minst mellan grönländare och danskar - och dem som av olika skäl är både och eller varken eller. Eftersom det på moderna deckares närmast formelmässiga sätt utspelar sig i två tidsplan, 1973 och nutid (nåja, 2014), får man också tillfälle att reflektera över att det faktiskt har hänt en del med Grönland de senaste decennierna, även om det kanske inte alltid känns så för de medverkande.

Det här är ingenting för känsliga, ska man också säga. Morden, som efter hand blir så många att jag slutade räkna dem, är synnerligen bestialiska, och det finns en anledning att det görs jämförelser med Jack the Ripper. Frågan är inte minst - liksom med honom - om de likheterna betyder att det också är samma person som ligger bakom allt. Ovanpå detta är det olika sorters övergrepp på både barn och vuxna, och efter ett tag blir jag tyvärr övermätt på det hela, och kan inte riktigt ta in vidrigheterna. Det var kanske inte meningen, inbillar jag mig.

Mina intryck är alltså ganska blandade, men det beror nog till stor del på att jag har svårt för vissa drag som är återkommande i nutida deckare. Det är en fullt godkänd sådan, där jag tror att alla kvarvarande trådar knyts ihop, även om någon av dem klipps av lite för tidigt. Och så är det ju lite roligt när de medverkande heter Tupaarnaq och Paneeraq, och orterna heter inte bara Nuuk utan också sådant som Qeqertarsuatsiaat.

39. Niviaq Korneliussen: Homo sapienne

Grönland är det sällan vi får några kulturella intryck från. Jag är rätt säker på att jag aldrig tidigare har läst en bok därifrån, men den här romanen från 2014 har blivit relativt uppmärksammad - för att vara grönländsk, får man väl tillägga. (Det är författaren själv som har översatt till danska.)

På ett ganska intressant sätt handlar det om fem unga grönländare, som är berättarröst i varsitt avsnitt om sådär trettio sidor, där det förekommer både traditionellt berättad text och inslag av dagböcker, SMS och chatt. De fem känner varandra på lite olika sätt, och förekommer därför i varandras berättelser, så det gäller att vara vaken när de olika spåren korsar varandra. Det här gör också att det är en bok som skulle vara ovanligt intressant att läsa om, när man nu vet hur det hänger ihop.

Det är ingen komplicerad intrig där allt ska falla på plats, utan mer ett utsnitt ur de fems tillvaro i den grönländska huvudstaden Nuuk. Där gör de ungefär samma saker som unga människor gör i skönlitteraturen och i verkligheten på andra håll i världen. De festar (hemma och på lokal), de söker efter en identitet (sexuell och annan) och de funderar över om man ska stanna eller flytta någon annanstans. Själv känner jag mig lite överårig, men jag tycker ändå att det är något med berättelsen som fångar.