7. Gerbrand Bakker: Omvägen

Förutom en ny novellutmaning håller Helena med bloggen Ugglan & Boken också i en utmaning som kallas Månadens språk, som går ut på att man varje månad ska läsa åtminstone en bok som är översatt från den månadens utvalda språk. Jag tänkte försöka hinna med den också, för det känns som en överkomlig omfattning och ett trevligt sätt att bredda läsandet, som för min del annars tenderar att bli mycket svenskt och anglosaxiskt. Det kanske också går att kombinera de båda utmaningarna, om man hittar något som passar för båda. Eftersom vi är knappt halvvägs in i januari finns det säkert möjlighet att hoppa på, om man tycker det känns trevligt.

Den här månaden är språket nederländska, och redan efter en vecka hade Anna med bloggen och dagarna går... läst och tipsat om den här, som jag också tyckte verkade läsvärd. Det var den verkligen, och det är väl så här läsutmaningar fungerar när de är som bäst, att man får anledning att läsa sådant man inte hade läst annars, och blir tipsad av andra deltagare. 

Huvudpersonen här är en kvinna från Nederländerna, som kommer till Wales och hyr ett hus, där hon flyttar in. (Den till synes underliga omslagsbilden syftar på att där finns en flock gäss kvar efter förra ägaren, som har dött.) Hon börjar skapa sig en tillvaro där, handlar mat och verktyg (när hon inte hittar vad hon behöver i uthusen), och upptäcker omgivningarna, ett glest befolkat landskap, där hon inte har några grannar inom synhåll. Extra folktomt är det väl också eftersom det är november när det börjar, men hon får inte vara alldeles ensam hela tiden.

Så småningom får vi reda på lite i taget om hennes bakgrund och varför hon är där - eller i alla fall varför hon inte är kvar hemma. Det är det som driver berättelsen framåt, även om det också händer en del i hennes liv under tiden. (Baksidestexten tycker jag är alltför avslöjande om vad som händer ganska långt in i boken, så den föreslår jag att man inte läser allra först.) Tempot är ganska lågt, och speglar tempot i hennes tillvaro, som verkligen inte är högt. Hon badar badkar och eldar i öppna spisen och så har hon med sig något som hon ska läsa och skriva.

Det är en ordkarg stil som nog borde föranleda att man läser långsammare än jag har gjort nu. Och ändå är det spännande. Den här berättartekniken tycker jag ställer ganska höga krav på författaren för att det inte bara ska bli en lek med oss läsare, och att vi får små bitar av information när författaren tycker det är dags. Det här är ett av de mer lyckade exemplen på det som jag har läst.

Det här var som sagt en positiv överraskning; särskilt tycker jag att miljön är väl skildrad. Författaren har också skrivit en annan bok, Däruppe är det tyst, som också figurerar på annat håll i den här utmaningen. Den har två kalvar på omslaget i stället för en gås, och det ska inte uteslutas att den dyker upp här så småningom.