7. Gerbrand Bakker: Omvägen

Förutom en ny novellutmaning håller Helena med bloggen Ugglan & Boken också i en utmaning som kallas Månadens språk, som går ut på att man varje månad ska läsa åtminstone en bok som är översatt från den månadens utvalda språk. Jag tänkte försöka hinna med den också, för det känns som en överkomlig omfattning och ett trevligt sätt att bredda läsandet, som för min del annars tenderar att bli mycket svenskt och anglosaxiskt. Det kanske också går att kombinera de båda utmaningarna, om man hittar något som passar för båda. Eftersom vi är knappt halvvägs in i januari finns det säkert möjlighet att hoppa på, om man tycker det känns trevligt.

Den här månaden är språket nederländska, och redan efter en vecka hade Anna med bloggen och dagarna går... läst och tipsat om den här, som jag också tyckte verkade läsvärd. Det var den verkligen, och det är väl så här läsutmaningar fungerar när de är som bäst, att man får anledning att läsa sådant man inte hade läst annars, och blir tipsad av andra deltagare. 

Huvudpersonen här är en kvinna från Nederländerna, som kommer till Wales och hyr ett hus, där hon flyttar in. (Den till synes underliga omslagsbilden syftar på att där finns en flock gäss kvar efter förra ägaren, som har dött.) Hon börjar skapa sig en tillvaro där, handlar mat och verktyg (när hon inte hittar vad hon behöver i uthusen), och upptäcker omgivningarna, ett glest befolkat landskap, där hon inte har några grannar inom synhåll. Extra folktomt är det väl också eftersom det är november när det börjar, men hon får inte vara alldeles ensam hela tiden.

Så småningom får vi reda på lite i taget om hennes bakgrund och varför hon är där - eller i alla fall varför hon inte är kvar hemma. Det är det som driver berättelsen framåt, även om det också händer en del i hennes liv under tiden. (Baksidestexten tycker jag är alltför avslöjande om vad som händer ganska långt in i boken, så den föreslår jag att man inte läser allra först.) Tempot är ganska lågt, och speglar tempot i hennes tillvaro, som verkligen inte är högt. Hon badar badkar och eldar i öppna spisen och så har hon med sig något som hon ska läsa och skriva.

Det är en ordkarg stil som nog borde föranleda att man läser långsammare än jag har gjort nu. Och ändå är det spännande. Den här berättartekniken tycker jag ställer ganska höga krav på författaren för att det inte bara ska bli en lek med oss läsare, och att vi får små bitar av information när författaren tycker det är dags. Det här är ett av de mer lyckade exemplen på det som jag har läst.

Det här var som sagt en positiv överraskning; särskilt tycker jag att miljön är väl skildrad. Författaren har också skrivit en annan bok, Däruppe är det tyst, som också figurerar på annat håll i den här utmaningen. Den har två kalvar på omslaget i stället för en gås, och det ska inte uteslutas att den dyker upp här så småningom.

294. Agatha Christie: The Unexpected Guest

Förutom romaner och noveller i kriminalgenren skrev Agatha Christie också ett antal pjäser, sexton stycken verkar många bedömare vara överens om. En del av dem är bearbetningar för scenen av hennes egna verk, men så finns det tre stycken som har tagit den omvända vägen. Med början 1998 skrev Charles Osbourne tre romaner som byggde på tre av hennes pjäser, som i sin tur var original utan någon litterär förlaga. Det här är en av dem, men det är Christie som står som författare till dem i alla sammanhang, och det är tydligt att Osbournes insats inte är en litterär prestation. Det känns som ett pjäsmanus, bara omvandlat till löpande text. Men på något sätt gör det sig därmed för uppläsning snarare än för tyst läsning på egen hand. Det blir heller inte så långt, tre och en halv timme att lyssna på.

Genren för med sig ett par saker som man kan se som för- eller nackdelar, beroende på tycke och smak. Det hela börjar synnerligen effektivt med att en oväntad gäst stiger in genom de franska fönstren hemma hos Richard Warwick och hittar honom död, sittande i sin rullstol. På annan plats i rummet - på scenen, om man så vill - står hans fru med ett avlossat vapen i handen. Nu vore det ju inte Christie om inte det uppenbara visade sig vara tilltrasslat. På teatervis är det också synnerligen tydliga karaktärer. En kritisk bedömare skulle kunna kalla dem endimensionella. Där är den unge efterblivne (som det hette då) halvbrodern, den skärpta trotjänarinnan, den halvskumme betjänten/vårdaren och den tillgivne grannen. Så småningom kommer det också två poliser tillstädes, en överordnad som kanske är den mest normale i hela sällskapet, och en yngre som både citerar poesi och skriver egen. (Halva första akten sitter dessutom mordoffret kvar på scenen, och även i övrigt spelar han på sätt och vis huvudrollen i dramat, fast han inte har en enda replik.)

Om man är bekant med Christie från hennes romaner känner man igen en del standardingredienser i intrigen, men som vanligt varierar hon sig så att man ändå blir lurad, åtminstone i någon av de turer som händelserna tar. Det är någon som har ett förflutet, det är någon som ljuger av andra skäl än att vara mördaren, och det är någon som ser sin chans att utnyttja den uppkomna situationen. Och om man är bekant med engelsk litteratur eller dramatik som utspelar sig i stora hus på landet känner man igen "the baize door", och de franska fönstren, förstås.

Jag blev med ovanstående reservationer ändå positivt överraskad, så jag kommer nog att fortsätta med de andra två romanerna av samma sort. För den som vill läsa finns de i bokform på både engelska och svenska.