Jag hade nog trott att det skulle handla mer konkret om vandring i den här halvkorta boken, men till ganska stor del är det i stället en bok om hur bra det är att gå. Det gör något med en människa när hon tvingas - eller väljer - att förflytta sig långsamt. Redan Hippokrates rekommenderade vandring i hälsosyfte, lär man sig här.
I andra halvan blir det lite mer om Erling Kagges eget vandrande, som jag var okunnig om tidigare. Han har gått till Nordpolen, Sydpolen och Mount Everests topp, och riktigt där är inte jag, för att uttrycka mig försiktigt. Inte heller blir jag sugen på att vandra i New Yorks kloaksystem, vilket dessutom visar sig vara mer krypande och ålande än vandring.
Hos mig fastnar en episod när författaren och hans medvandrare är i Kanada för att testa sin utrustning inför Nordpolsfärden. Där lär de sig av ett inhemskt folk att det bästa om man blir riktigt arg är att gå rakt fram bort från den man är arg på. När man inte längre är arg sätter man en pinne i marken, som ett mått på hur arg man var, och sedan går man tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar