En stor del av den halvtimme det tar att lyssna på den här radionovellen undrar jag vart det hela är på väg och varför det är intressant att berätta om den här pojken. Och så, alldeles på slutet, kommer det ett enda ord som får allting att falla på plats, och man kan inte begripa att man inte insåg hur det hängde ihop tidigare. Det är imponerande skickligt, sådär som man själv hade velat kunna skriva. Inläsningen av Sven Wollter är lika bra, tycker jag, men det krävs förstås att man gillar honom och hans personliga röst.
För novellutmaningen passar den in på nummer 8, "en novell vars titel består av tre ord".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar