105. Jesper Ersgård: 1986 III

Även om man har hört de två föregående säsongerna av den här följetongen är det inte alltid lätt att följa med när det åks fram och tillbaka i tiden. Det började visserligen 1986, men nu i den tredje omgången avsnitt har man hunnit besöka 1628, 1939, 1963, 2001 och 2017 (och jag kan ha glömt något). Här hamnar huvudpersonerna Elias och Maja dessutom i 2053, vilket ställer höga krav när det gäller de tekniska innovationer som förutsätts ha tillkommit. Det är ju egentligen omöjligt att bedöma trovärdigheten i dem, men man får lagom mycket av det - i alltför många framtidsskildringar blir de huvudsaken.

Det som gör den här framställningen något mer trovärdig än andra tidsreseskildringar är att det är medvetanden - själar, om man så vill - som förflyttar sig, medan kropparna stannar kvar. För att kunna hoppa i tiden behöver man också en kropp att byta medvetanden med, och därför dyker det ibland upp någon okänd i en kropp man har intill sig. Men trovärdighet är ju något högst relativt - pun intended - i den här genren.

Det är hur som helst spännande att se hur det ska gå, och man får nog en upplösning som tyder på att det inte kommer fler säsonger. Det känns alldeles lagom, faktiskt.

104. Helene Flood: Terapeuten

Huvudpersonen, berättaren - och terapeuten - Sara bor i ett under ständig renovering varande hus med sin man Sigurd, arkitekt. Det är inte utan att deras liv blir exempel på hur en yrkesperson försummar sitt privatliv på just det område där det borde finnas kompetens. En morgon tar Sigurd farväl och åker till landet, där han ska träffa några gamla vänner över en långhelg. Sara sätter sig som vanligt i sin mottagning, inredd ovanpå garaget. Hon får ett telefonmeddelande från Sigurd att han har kommit fram och att allt är som det ska. Men senare på dagen ringer en av hans vänner och undrar var Sigurd är, för han har inte alls dykt upp. Det här är utgångspunkten för historien, som dels handlar om vad som har hänt Sigurd, dels hur Sara och Sigurd har haft det fram till dess.

Det blir spännande på ett inte alltför gastkramande sätt, när Sara själv försöker nysta i det hon inte har vetat om, för det finns förstås en förklaring till varför Sigurd inte gör som han har sagt att han ska. Samtidigt har hon vissa skäl att inte dela med sig till vem som helst av sitt liv, och man måste inte ha läst mycket litteratur av den här sorten för att tidvis misstänka att hon heller inte är ärlig mot läsaren om allting. Upplösningen är möjligen inte det mest eleganta i den här boken, även om det får allting att hänga ihop. Jag hade önskat mig något mer realistiskt i förhållande till hur karaktärerna har tecknats under resans gång.

103. Nora Szentiványi: De väntande

Författaren till den här novellen har ungerskt ursprung, bodde länge i Sverige och bor nu sedan ett bra tag i Norge. Det är också där huvudintrigen utspelar sig, med en anonym huvudperson i den typiska norska miljön "stuga på fjället". Där får han tillfälle att reflektera över tillvaron för dem som flyr till Norge, inte minst ensamkommande ungdomar. Det är ett potentiellt tungt ämne, men genom ett ganska distanserat berättande blir det aldrig outhärdligt.

Den här lilla volymen har kommit utanför Novellix' vanliga utgivning i boxar om fyra stycken.

102. Douglas Foley: Bårhuset

Den här samlingen med ett dussin noveller är ibland makaber, ibland magisk och ibland helt realistisk. Jag kan för lite om magisk realism för att placera den där, men det vore värt att fundera vidare på, tror jag. Titelnovellen handlar om en sommarjobbare som transporterar döda kroppar på ett stort sjukhus och är redan genom ämnesvalet aningen makaber. Sedan blir det ännu värre med både de levande och de döda medverkande.

Om jag ska ge något omdöme blir det nog "ojämn". De bästa historierna är verkligen bra, men det ingår också några som lämnar mig ganska likgiltig.

101. Patricia Highsmith: En man med många talanger

Det här är inte den sortens deckare där man söker efter en mördare, för han finns på plats redan från början. Det är Tom Ripley, en ung amerikan som skickas till Italien för att hämta hem rikemanssonen Dickie Greenleaf. Dickie är helt ointresserad av att resa hem och ta över sin fars tråkiga båtbyggarfirma, när han kan vara i Italien och måla, och ett litet tag lever han och Tom på de pengar som trots allt kommer hemifrån. Tom har också lite pengar som han har fått för att täcka utgifterna under sin resa, men så småningom inser väl mr Greenleaf senior att han inte kommer att se någon av de unga männen igen särskilt snart.

Tom blir däremot alltmer besatt av Dickie och övertar på ett mycket handlingskraftigt sätt dennes identitet. En del inslag är möjligen lite för fantastiska för att vara riktigt trovärdiga, men man får tänka på att det utspelar sig vid en tid när avstånden var långa, och att de befinner sig i Italien där ganska få personer har träffat dem båda. Det spännande är alltså inte vem som har gjort vad utan om och hur Tom ska klara sig undan. Det blir faktiskt spännande på allvar ändå, när de som forskar i vad som har hänt är så nära, så nära, men ändå inte inser hur det hänger ihop.

Själv är jag också fascinerad av hur det går att resa runt utan mål i halvår i sträck, hyra ett palats i Venedig, gå på cocktailparties, måla lite när man känner för det, och tydligen inte ha minsta bekymmer för att pengarna ska ta slut. Det är en livsstil som jag tror det skulle gå att vänja sig vid, även om femtiotalets Italien väl var betydligt billigare att leva i än dagens, och att acceptansen för ett sådant liv är mindre idag ändå.

Det finns en känd film byggd på boken, som jag har sett för ganska länge sedan, men den verkar ha tagit sig vissa friheter som jag inte är säker på är förbättringar.

100. Elly Griffiths: En cirkel av sten

Har man följt med i den här bokserien ända fram till nu - det här är bok nummer elva - vet man att man inte bara får en deckargåta utan att det också handlar en hel del om huvudpersonernas privatliv. Det brukar jag inte efterlysa i deckare, men här fungerar det ovanligt bra. Rättsarkeologen Ruth och poliskommissarien Nelson (han har ett förnamn också, men det används nästan bara av hans fru) har ju en dotter tillsammans, och hon har vuxit till sig så att hon faktiskt är en personlighet som får utrymme på egna meriter. Hängande löst från förra boken är förstås att Nelsons fru (som jag tror aldrig kallas mrs Nelson) väntar barn. Och så är det några kolleger till Ruth på universitetet, några poliser i Nelsons team samt några privata vänner. Det känns som att träffa gamla vänner, hade jag skrivit, om det inte läte så klyschigt.

Den här gången har intrigen anknytningar både geografiskt och personellt till det allra första fallet som Ruth och Nelson arbetade tillsammans med, en mördad flicka som hittades nedgrävd nära Ruths hem ute vid saltängarna. Det blir oväntade återseenden och ett fall som har lite för mycket gemensamt med det tidigare för att det ska kännas riktigt bra. Någonstans strax efter mitten är det hopplöst trassligt, men sedan löser det sig, förstås, även om det ser illa ut ett tag. En aning om trasslets dimensioner får man av att veta att det gäller dels ett likfynd, där liket är flera decennier gammalt, dels ett färskt bortrövande av ett spädbarn, dels slutligen ett mord i nutid. Vi kan förstås tänka oss att de alla hör ihop, för varför skulle de annars vara i samma bok, men hur är inte så lätt att veta.

Inte nog med att detta är bok nummer elva, det är den sista som för närvarande finns på svenska. Det ska komma en till i höst, om planerna håller, och känner jag mig själv rätt kommer jag att lyssna på den också. Inläsningen av Angela Kovacs är minst halva nöjet med de här böckerna.

99. Bo Gräslund: En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson

Bland teorierna om vem som skrev under pseudonymen Bo Balderson finns den att det skulle ha varit Sven Delblanc. Här argumenterar Bo Gräslund för detta med stor frenesi. Han är uppenbarligen väl inläst på båda författarskapen och staplar argument och exempel, så att man som läsare - i varje fall jag - inte ser skogen för bara träd. Det är onekligen gott om likheter, men eftersom bokens syfte är att bevisa den tes Gräslund vill bevisa är det svårt att vara säker på vilken vikt som ska läggas vid dem. Det är svårt inte minst eftersom vi inte får några argument eller exempel som skulle tyda på något annat.

Själv har jag sedan tidigare fäst mig vid att Bonniers har sagt sig skola avslöja Baldersons identitet när han inte längre är i livet, och så har ju inte skett (Delblanc avled två år efter att den sista Balderson-boken kom ut). Det måste ju inte vara sant att Bonniers ska göra så, men jag ser ingen anledning för dem att ljuga om det.

98. Prinsessan Christina: Hon kallades Daisy. Att finna en farmor

För någon månad sedan, den 1 maj, var det jämnt hundra år sedan kronprinsessan Margareta avled. Hon lämnade efter sig fem barn, bland andra nuvarande kungens far, som var äldst med sina fjorton år, och maken, den blivande Gustaf VI Adolf. Det var förstås en katastrof, som har kastat sin skugga över familjen. Nu har prinsessan Christina, kungens syster, skrivit en bok om den farmor hon aldrig lärt känna, vare sig direkt eller indirekt - av någon anledning har det inte talats mycket om henne i familjen.

Eftersom författaren har haft tillgång till Bernadottebiblioteket, och också utgår från sig själv och sammanhang hon har upplevt, blir det en bok som ingen utomstående hade kunnat skriva. Inte minst är bildmaterialet värt att framhålla som både rikt och varierat. Något foto har man kanske sett förr, men det allra mesta är sådant som normalt inte visas.

Margareta var född som brittisk prinsessa, barnbarn till drottning Victoria, och därmed kusin till nuvarande drottningens farfar. (Som det brukar i den här sortens böcker myllrar det av släktförbindelser, och det är inte alltid lätt att hålla reda på dem. Till hjälp finns det ett släktträd på slutet.) Hon och hennes blivande make träffades i Egypten och var av allt att döma inte ett resonemangsparti. Allt tyder på att de hade ett lyckligt äktenskap i de femton år de fick tillsammans.

Själv fäster jag mig mest vid en episod när Margareta i slutet av sitt liv gästar väninnan Madeleine d'Otrante på Elghammar. Det kommenteras inte vidare, men deras respektive döttrar, Ingrid, som så småningom gifte sig med den danske tronföljaren Frederik, och Madeleines dotter Margareta blev också goda vänner. Och i tidernas fullbordan gifte sig Ingrids dotter Benedikte (som alltså är syster till nuvarande danska drottningen) och Margareta d'Otrantes son prins Richard av Sayn-Wittgenstein- Berleburg.

97. Tomas Kindenberg: Här var det mörkt

Det här är en liten novellsamling på bara drygt en timme, men den rymmer ändå många noveller, eftersom de är någon eller några minuter vardera. "Mikronoveller" kallas de i motsvarande baksidestexten hos ljudbokstjänsten.

Det är av den anledningen inte alldeles lättlyssnat, för en del är så korta att man inte hinner in i berättelsen innan den är slut. Men många av historierna är bra och kombinerar svart humor med absurditeter. Jag tror att det här är ett exempel på något som vore bättre att läsa i pappersform, inte för att det inte är bra, utan just för att det är bra, och man skulle vilja umgås med texten på ett annat sätt.