Det här är fjärde boken om Ester Karlsson i bostadsrättsföreningen Lärkan på Sandgatan i Lund. Genom sin syster (och granne) Barbro med maken Arne, som har skaffat kolonilott, kommer hon i kontakt med det helt autentiska Täppan i södra Lund, där det - förstås, frestas man säga - ligger ett lik på grusgången redan ett par dagar efter att hon satt sin fot där första gången.
Jag har uppskattat de här böckerna tidigare, men frågan är om det inte kantrar över den här gången och blir för mycket fars i förhållande till deckarinslaget. Att man ska få information så att man kan lösa gåtan ska man kanske inte vänta sig, men här tror jag dessutom att det är ett par förutsättningar som är fel för att mördarens motiv alls ska vara ett motiv. Och om mördaren har missuppfattat det borde det i varje fall ha kommenterats.
Karaktärerna är delvis återkommande, men Ester är något nertonad jämfört med tidigare. Svågern Arne är däremot snarare mer tillskruvad som snål, sur och hypokondrisk, till sådan grad att man undrar varför Barbro stannar hos honom. Även en del av de övriga kolonisterna är mer karikatyrer än trovärdiga gestalter, men det hör möjligen till genren.
Vad som ändå får mig att fundera på om det inte får räcka med Ester Karlsson för min del är att den här delen är dåligt korrekturläst, inte bara språkligt, utan jag tror också att det på ett par ställen står fel namn på agerande personer. Och på sidan 313 prövar den språkliga nymodigheten mitt tålamod alltför mycket: "Har du bjudit Roland på dem där?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar