Margareta Lindholm stiftade jag bekantskap med första gången i en radionovell förra året. Huvudpersonerna där, syskonen Maria och Bror, är huvudpersoner också i den här kortromanen, som utspelar sig senare, men är skriven tidigare och utkommen 2010.
Syskonen är i mogen ålder, gamla nog att känna sig förbigångna av en ny tid, men inte tillräckligt gamla för att sluta vara verksamma. Därvidlag påminner de inte så lite om skomakaren och hans syster i Slas' Vem älskar Yngve Frej. Maria och Bror bor på en arrenderad skogsfastighet, där de har vuxit upp, och där först deras föräldrar och sedan de själva har skött skogen åt "Kyrkan", som nu har sålt alltihop. Syskonen måste alltså flytta, eftersom en ny, privat ägare ska komma till. Kortromanen består av Marias dagboksanteckningar under ett halvår, från midvinter till försommar, och handlar både om deras oro inför det oundvikliga och om praktiska göromål som att ta sig in till samhället och uträtta ärenden.
Formen med dagboksanteckningar gör det naturligt med en viss ordknapphet, som i det här fallet är till fördel för boken. Det är en historia som griper tag, inte minst eftersom den inte ältas om och om igen, utan man får själv sluta sig till vad syskonen ägnar dagarna åt i sina ömsom uppgivna, ömsom trotsiga tankar och samtal, som bara blir enstaka meningar i Marias dagbok. Har man dessutom haft äldre släktingar som samlat saker på vind och i stall, där djuren för länge sedan försvunnit, är det stark igenkänning i uppgivenheten inför att flytta till en lägenhet. Utan radionovellen hade jag aldrig hittat den här boken, och det hade verkligen varit synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar