38. Jag och boken

Här blir bloggen mer läsdagbok än recensionstidskrift, eftersom jag själv medverkar med två sidor i denna antologi. Historien om den är att den distansskrivarkurs jag går hade så kallad närträff i helgen som gick, och då producerades den här publikationen, som har ISBN och allt man kan önska sig. Vi skrev varsin kortare text på temat som också blev titel, och så skrevs det ut varsitt exemplar som man själv fick skära och häfta. Bokproduktion i liten skala, men högst konkret.

37. Alex Schulman: Bajsfesten

Ljudbokstjänstens algoritmer är outgrundliga, men den här fick jag tips om. Recensionerna var det som fick mig nyfiken, inte för att alla var positiva utan för att de var så spretiga - vissa älskar boken (eller har i alla fall barn som gör det), medan andra tycker den är obehaglig. Jag sällar mig till de senare. Det är i huvudsak en dialog mellan pappa och barn, och barnet framstår för mig som värsta sortens skräckfilmsbarn, som skulle kunna vara besatt av en ond ande. Inläsningen, med två röster, snarast späder på det intrycket.

36. Caroline Graham: En tragisk mans död

Kommissarie Barnabys hustru har så sent som i den allra senaste säsongen av TV-serien Morden i Midsomer visat upp sin hobby, amatörteater. Det ska producenterna av serien ha all heder av, för redan här i bok nummer två från 1989 är det en bärande del av intrigen. Mordet inträffar nämligen i det teatersällskap som hon medverkar i, och det är ett bra sätt att osökt låta kommissarien finnas på plats och dessutom känna både offret och de misstänkta. (I verkligheten hoppas jag att han av jävsskäl inte hade fått sköta en utredning där hans fru måste betraktas som åtminstone teoretiskt misstänkt, och han själv är vittne.)

Miljön är också tacksam eftersom den kan befolkas med excentriska personligheter. Det är de som är den stora behållningen i den här historien, både i sin egen rätt och när författarrösten raljerar över dem, ibland nästan för elakt. Men det är också mycket roligt på ett sätt som nästan inte förekommer i moderna deckare, där allt ska vara så realistiskt och depressivt i skildringen av det tröstlösa rutinarbetet hos polisen. Man förstår att Barnaby mellan varven också har sådana fall, men det här kan verkligen inte kallas rutinartat med någon rimlig definition av det begreppet.

Mordgåtan är fullt godkänd, och mordmetoden innovativ så det förslår, även om en närmast övertydlig plantering mycket tidigt antyder åtminstone mordvapnet. Det är faktiskt en njutning att lyssna på de här böckerna.

35. Rob Won: Säkring

För ett par månader sedan kom förlaget Den perfekta maskinen med sin första e-novell, och här är den andra. Science fiction, har jag tidigare konstaterat, är inte min bästa genre, men den här historien rycker jag ändå är bra. En grupp män, såvitt jag kan bedöma jordmänniskor, landar på en himlakropp med ett uppdrag att utföra. Där finns både teknik och levande varelser att betvinga, och om man accepterar förutsättningarna är det klaustrofobiskt spännande och kan absolut rekommenderas.

34. Jeanette Winterson: Det finns annan frukt än apelsiner

Bokcirkeln har tema regnbågens färger och har kommit till orange. Här kallas färgen ofta apelsingul för att få en anknytning till de apelsiner som återkommer i handlingen med om inte jämna så åtminstone vissa mellanrum. Länge verkar det dessutom som om det faktiskt inte finns någon annan frukt, trots titelns konstaterande.

Huvudpersonen Jeanette ska vara någon sorts version av författaren själv, men jag har inte gått på djupet med att undersöka om och i så fall hur de skiljer sig åt. Boken är i alla fall klassificerad som en roman. Handlingen omspänner ett antal år under hennes barndom och uppväxt, och det är en tillvaro som skulle kunna skildras betydligt mer tragiskt än vad som nu sker. Hennes familj är mycket engagerad i en frikyrkoförsamling i norra England, och hon själv är också länge helt inställd på att bli missionär eller något annat i denna sfär. Problem uppstår dock, eftersom hon inleder ett förhållande med en annan kvinna, och det går inte för sig i denna miljö.

Miljöns inneboende potential för absurditet tas verkligen till vara, och det som hade kunnat bli en sorglig historia är faktiskt ofta ganska roligt. Här och var är det till och med mycket roligt, som när Jeanettes mor helt oreflekterat drar de praktiska konsekvenserna av sina fördomar och föreslår att ananaskonserver kan användas i missionerandet hos svarta, eftersom hon förutsätter att de är vana vid denna exotiska frukt. Det blir inte så roligt när man återberättar det som när det kommer i sitt sammanhang, men så är det ju ofta med humor i litteratur. Vilket år som helst ska jag försöka ta mig an något mer av Winterson.

33. Ivar Ahlstedt: Lönngången

För första gången i den här bokserien utspelar sig hela handlingen i Eriksvik, den småstad vid Östersjökusten där Sigge Flod och hans kompis Röret bor. (Röret har tidigare hetat Kurt Nilsson, men den här gången heter han Knut, av oklara skäl.) Det framgår att Eriksvik har båtförbindelse till Gotland, vilket stämmer med Västervik, som har ansetts vara förebilden.

Hur det är med lönngångar i Västervik vet jag inte, men i Eriksvik finns det åtminstone en, som spelar en viktig roll i den här historien. För att motivera Sigges möjligheter att komma åt den får den i ena änden mynna ut i en verkstad, belägen i anslutning till där en hittills okänd klasskompis, Limpan, bor. Från början är Sigge nog mest intresserad av gången för dess egen skull, men vi läsare inser förstås att den bör ha något att göra med att det har försvunnit varor från en antikhandel. Det har den också, men inte riktigt på det sätt som Sigge först tror - överhuvudtaget är det ett återkommande grepp i de här böckerna att hans "utredningar" inte går så rakt på den rätta lösningen som i en del andra ungdomsböcker.

Boken kom 1960 och det är verkligen en annan tid man möter. Sigge och Röret har varsin syster, varav särskilt den senares, Majsan, kommer till nytta den här gången. (Hon brer smörgåsar och annat husligt.) Till annat som kanske inte skulle förekomma i en nutida ungdomsbok hör "middagstidningarna"; numera kommer ju även kvällstidningarna ut på morgonen. Och när det passar kan Röret ordna "telefonvakt", det vill säga att hans nummer kopplas om till en levande människa som svarar och tar emot meddelanden - fast det tar tio minuter att ordna.

32. Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna

Det hör inte till vanligheterna att jag lyssnar på radionovellerna igen när ett urval repriseras inför omröstningen om Sveriges Radios Novellpris, men nu ska den här diskuteras i ett kurssammanhang, och mina minnen från förra gången jag lyssnade var för vaga för att jag skulle våga lita på dem. Den är fortfarande bra, inte så mycket för intrig som för hur den skickligt förmedlar barnets syn på saker och ting. Hunter är berättarens barndomsvän, och mycket av berättelsen utspelar sig i deras gemensamma dåtid. Som det kan hända ibland verkar hon inte riktigt ha reflekterat fullt ut i vuxen ålder över allt som hände och hur de hade det.