Hunter i den här novellen är en barndomsvän till berättaren, så det mesta av historien utspelar sig i en obestämd dåtid. Det är fint beskrivna stämningar och ögonblick, som överskuggar den egentligen tragiska berättelsen. Sara Stridsberg har väl aldrig gjort sig känd för att skriva feelgood, och det gör hon inte här heller, men det är bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar