68. Lotta Olsson: Den mörka stigen - en sonettkrans

Sonettkransar har blivit något av ett samlarobjekt för min del, om än i den mindre skalan (och den här är dessutom lånad). Denna bygger på myten om Orfeus och Eurydike, och lyckas göra något nytt av den. Bara det är ju en prestation, och sedan ska författaren också få ihop rimflätningen i fjorton sonetter, samt en femtonde som består av förstaraderna i alla de fjorton. Det går, utan att det någon enda gång känns tillkämpat, och ordvalen är alldeles naturliga hela vägen. Jag vågar inte tänka på hur mycket arbete det ligger bakom dessa femton sidor text.

67. Anne Youngson: Vi möts på museet

Huvudpersonerna i feelgood är inte alltid helt unga, kanske rentav äldre. De två i den här romanen är väl i övre medelåldern, gamla nog att ha vuxna barn och små barnbarn. Det börjar med att Tina, som bor i England, skriver till museet i Silkeborg i Danmark, som förresten är motivet på vykortet som är bokens omslag. Hon intresserar sig för Tollundmannen, ett mosslik som är museets största attraktion, vad det verkar, och får svar av museiintendenten Anders. Sedan brevväxlar de i sådär ett och ett halvt år och delar med sig av tankar, känslor och händelser på ett oväntat öppenhjärtigt sätt, men kanske är det avståndet och formen som gör att de öppnar sig. Det är inte en bok som är spektakulär på något sätt, men den kommer alldeles säkert att stanna i minnet.

66. Jenny Colgan: Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden

Av kursrelaterade skäl har jag hoppat över en mellanliggande del i den här serien, men det går så bra att hänga med i alla fall. När julen närmar sig är förstås ett bageri en alldeles särskilt tacksam miljö att placera sin feelgoodbok i, men jag tycker faktiskt att det kunde ha fått bli ännu lite juligare. Det tar sin tid innan det kommer loss, och det är en del trådar som inte är så tätt knutna till julandet, men så småningom får man - förstås - vad man har väntat på och önskat sig.

65. Jenny Colgan: Det lilla bageriet på strandpromenaden

Om man klarar av klichéerna är det här faktiskt ingen dålig bok alls. Huvudpersonen Polly lämnar Plymouth, ity hennes och sambon Chris företag har gått i konkurs (och Chris flyttar hem till mamma, emedan förhållandet ska ha en "paus"). Det enda Polly har råd att hyra är en lägenhet ovanpå ett gammalt bageri i Mount Polbearne, en ö som man kan nå bara vid lågvatten, om man inte tar båttaxi. Där finns en antagonist - som råkar vara kvinnan som äger huset och driver ett annat bageri på annan adress - och en rödblommig fiskare att bli småkär i. I en stuga med halmtak på fastlandet finns en charmig amerikansk biodlare att bli småkär i. Inget av förhållandena går på räls, och antagonisten antagoniserar, allt under det att vågorna slår in och höststormarna viner. Det är svårt att inte raljera - och det här är ju min egen blogg där jag gör som jag behagar - men det är som sagt ingen dålig bok. Allra sist finns det förstås några brödrecept att prova.