67. Anne Youngson: Vi möts på museet

Huvudpersonerna i feelgood är inte alltid helt unga, kanske rentav äldre. De två i den här romanen är väl i övre medelåldern, gamla nog att ha vuxna barn och små barnbarn. Det börjar med att Tina, som bor i England, skriver till museet i Silkeborg i Danmark, som förresten är motivet på vykortet som är bokens omslag. Hon intresserar sig för Tollundmannen, ett mosslik som är museets största attraktion, vad det verkar, och får svar av museiintendenten Anders. Sedan brevväxlar de i sådär ett och ett halvt år och delar med sig av tankar, känslor och händelser på ett oväntat öppenhjärtigt sätt, men kanske är det avståndet och formen som gör att de öppnar sig. Det är inte en bok som är spektakulär på något sätt, men den kommer alldeles säkert att stanna i minnet.

66. Jenny Colgan: Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden

Av kursrelaterade skäl har jag hoppat över en mellanliggande del i den här serien, men det går så bra att hänga med i alla fall. När julen närmar sig är förstås ett bageri en alldeles särskilt tacksam miljö att placera sin feelgoodbok i, men jag tycker faktiskt att det kunde ha fått bli ännu lite juligare. Det tar sin tid innan det kommer loss, och det är en del trådar som inte är så tätt knutna till julandet, men så småningom får man - förstås - vad man har väntat på och önskat sig.

65. Jenny Colgan: Det lilla bageriet på strandpromenaden

Om man klarar av klichéerna är det här faktiskt ingen dålig bok alls. Huvudpersonen Polly lämnar Plymouth, ity hennes och sambon Chris företag har gått i konkurs (och Chris flyttar hem till mamma, emedan förhållandet ska ha en "paus"). Det enda Polly har råd att hyra är en lägenhet ovanpå ett gammalt bageri i Mount Polbearne, en ö som man kan nå bara vid lågvatten, om man inte tar båttaxi. Där finns en antagonist - som råkar vara kvinnan som äger huset och driver ett annat bageri på annan adress - och en rödblommig fiskare att bli småkär i. I en stuga med halmtak på fastlandet finns en charmig amerikansk biodlare att bli småkär i. Inget av förhållandena går på räls, och antagonisten antagoniserar, allt under det att vågorna slår in och höststormarna viner. Det är svårt att inte raljera - och det här är ju min egen blogg där jag gör som jag behagar - men det är som sagt ingen dålig bok. Allra sist finns det förstås några brödrecept att prova.

63. Lizzie Shane: Tolv hundar i juletid

Hundar en masse, julpynt galore, snöoväder som force majeure. Det sparas icke på effekterna i den här feelgooden, som jag undrar varför ingen har gjort film av ännu. Men det kanske är den ökända svårigheten att regissera djur som avskräcker.

Hur det ska gå tvivlar man inte på efter sidan 30, när huvudpersonerna träffas första gången. Närmast arketypiskt sker det genom att hon - Ally, fotograf från storstaden på besök i småstaden - krockar med honom - Ben, ensam vårdnadshavare och IT-tekniker i småstaden - så att hans kaffe hamnar på hans skjorta. Sedan visar det sig att hans utslagsröst i stadsfullmäktige har gjort att Allys farföräldrars hundhem måste läggas ner vid nyår. Det är naturligtvis ingen stor litteratur, men med hjälp av myseffekterna jul och hundar lyckas det här faktiskt bli en helt acceptabel läsupplevelse inom sin genre.

60. Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

Egentligen är det här inte litteratur som håller för omläsning, men nu föll det sig så att boken är valbar på den här sommarkursen jag läser, och att den fanns tillgänglig i hyllan. Eftersom det ska skrivas om den i det sammanhanget vill jag inte slösa bort alla åsikter här, men jag kan konstatera att boken är snäll och oförarglig, vältalig när det gäller vikten av böcker och läsning, men möjligen inte så djup sin karaktärsskildring. Mina intryck från förra gången står sig relativt väl.

50. Anna Nordlund: Varför litteraturvetenskap?

Som kort introduktion till ämnet litteraturvetenskap fungerar den här boken bra, men eftersom jag hör till målgruppen - de som inte har några djupare kunskaper i ämnet - ska det här inte misstas för en recension med några som helst professionella anspråk. Man presenteras för ämnet och dess omfattning, de centrala termer och studieobjekt som man behöver känna till, och sist ett urval teorier och metoder. Eftersom boken omfattar bara drygt hundra sidor är det förstås ett strängt urval som har gjorts, inte bara vad gäller detta utan överhuvudtaget. Om jag har något emot framställningen är det i så fall att den inte lyckas förmedla till mig varför litteraturvetenskap är roligt eller intressant; det anses kanske inte behöva motiveras.

49. Sofia Ymén: Ett oväntat arv

Hästböcker för vuxna har den här serien beskrivits som, och det är ingen dålig karaktäristik. Jag tror dessutom att det finns en marknad just för det, eftersom hästtjejerna - eller hästbokstjejerna, om man så vill - har vuxit upp och vill läsa om vuxna människor. Men hästintresset kan de ha kvar, även om de inte får tid med ridning mellan hämtning på förskolan och lämning på återvinningsstationen.

Förutom hästtemat finns det här också en historia i två tidsplan, eftersom det förekommer en gammal mormor som var ung en gång, även om det verkar otroligt nu. Hennes bakgrund hör till det mer intressanta, men får inte tillräckligt utrymme för min smak. Annars är det barnbarnet Madeleine som står i fokus, något år efter att hennes föräldrar har dött i en bilolycka och hon försöker sköta hästgården i deras anda. Nu blir det lite spoiler här, men det visar sig att hon och hennes bror inte alls äger den, eftersom inte deras föräldrar har gjort det. För mig framstår det som helt otänkbart att hon på ett år inte har upptäckt det, även om hon inte visste hur det förhöll sig när föräldrarna levde.

Det är möjligen inte feelgood i mittfåran, eftersom det inte är särskilt humoristiskt, inte handlar om någon som flyttar och inte heller egentligen är särskilt mysigt. Snarare får man klart för sig att det är hårt arbete att driva en hästgård, även om man har anställda till en del uppgifter. Jag blir inte det minsta sugen på det, faktiskt.

48. Ewa Klingberg: Där rosor faktiskt dör

Feelgoodgenrens sedvanliga miljö - det lilla bageriet, den lilla bokhandeln, den lilla hattaffären - lyser med sin frånvaro i den här romanen. I stället har författaren förlagt handlingen till en begravningsbyrå i Tranås. Däremot är det en del andra klichéer som används, exempelvis kvinnan som lämnar sitt vanliga arbete för att ta över en verksamhet i en helt annan bransch. Här är det Sandra som besöker sin moster Majken och hennes man Börje, som driver begravningsbyrån som tredje generationen - så länge det varar. Till genren hör också viss tragik, här främst manifesterad på ett mycket tidigt stadium genom att Börje själv blir kund hos begravningsbyrån, så att säga.

Det här är säkert inte genrens bottennapp, men riktigt bra tycker jag ändå inte att det är. Den humor som ska vara ett kännetecken för feelgood hittar jag inte mycket av, eller om det är så att jag inte har humor. Förutsägbarheten ska man inte klaga på, för man läser inte den här sortens böcker för att bli överraskad genom att det slutar olyckligt. Om något slutar det här påfallande öppet, och mycket riktigt finns det ett antal böcker till i serien.

(En del av sommaren tillbringar jag med en akademisk kurs om feelgood, så jag får anledning att återkomma till genrens konventioner här ett antal gånger till.)