Radions Kulturnytt recenserade den här boken i en märklig blandning av litteraturkritik och anspelning på författarens skattebrott. För det är han i skrivande stund dömd i hovrätten men har överklagat till HD. Den relevans det ärendet har här är att han tydligen i något sammanhang ska ha sagt att han inte kan skriva mer, och att detta därmed är hans sista bok. Huruvida det är sant undandrar sig min bedömning.
Det är en högst typisk Nesser, som man har vant sig vid att de ska vara på senare år. Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, som vi erinrar oss också är sambor, spelar en något undanskymd roll i delar av den här historien. Från början är det deras kollega Borgsen, känd som Sorgsen, som får hand om fallet, vilket består i ett mord på en idrottslärare. Det har helt enkelt gått till så att någon har skjutit honom när han öppnade sin lägenhetsdörr för att se vem som ringde på (inte det pizzabud han väntade på, kan man sluta sig till). Borgsen/Sorgsen är själv bosatt i området och anses därmed ha särskilda förutsättningar att lyckas, men hämmas något i sin utredning av att han drabbats av postcovid.
Vem som ligger bakom (och varför) avslöjas relativt tidigt, och sedan hoppar handlingen mellan mördaren och polisen på ett sätt som nog är räddningen för den här intrigen. Det blir spännande, fast man vet vem mördaren är, men särskilt trovärdigt eller sammanhängande kan man inte kalla det. Snarare är det den sortens deckarintrig som man sväljer medan man läser, men efteråt inte är helnöjd med.
Nessers vanliga fördelar i form av språk och karaktärsteckning finns här också, om än i något mindre grad än de brukar. Språket är adekvat i sin långsamhet, det man har lärt sig att vänta sig av Nesser. Karaktärerna fyller sina funktioner, men ingen av de tillfälliga är mer intressanta än Barbarotti och Backman, som förresten också hör till de mer sympatiska och kompetenta bokpoliser jag har stött på. Nu är frågan om de återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar