90. Håkan Nesser: Det finmaskiga nätet

Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)

I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.

Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.

Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.

Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.

Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.

73. Håkan Nesser: Ung mans färd mot natt

Radions Kulturnytt recenserade den här boken i en märklig blandning av litteraturkritik och anspelning på författarens skattebrott. För det är han i skrivande stund dömd i hovrätten men har överklagat till HD. Den relevans det ärendet har här är att han tydligen i något sammanhang ska ha sagt att han inte kan skriva mer, och att detta därmed är hans sista bok. Huruvida det är sant undandrar sig min bedömning.

Det är en högst typisk Nesser, som man har vant sig vid att de ska vara på senare år. Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman, som vi erinrar oss också är sambor, spelar en något undanskymd roll i delar av den här historien. Från början är det deras kollega Borgsen, känd som Sorgsen, som får hand om fallet, vilket består i ett mord på en idrottslärare. Det har helt enkelt gått till så att någon har skjutit honom när han öppnade sin lägenhetsdörr för att se vem som ringde på (inte det pizzabud han väntade på, kan man sluta sig till). Borgsen/Sorgsen är själv bosatt i området och anses därmed ha särskilda förutsättningar att lyckas, men hämmas något i sin utredning av att han drabbats av postcovid.

Vem som ligger bakom (och varför) avslöjas relativt tidigt, och sedan hoppar handlingen mellan mördaren och polisen på ett sätt som nog är räddningen för den här intrigen. Det blir spännande, fast man vet vem mördaren är, men särskilt trovärdigt eller sammanhängande kan man inte kalla det. Snarare är det den sortens deckarintrig som man sväljer medan man läser, men efteråt inte är helnöjd med.

Nessers vanliga fördelar i form av språk och karaktärsteckning finns här också, om än i något mindre grad än de brukar. Språket är adekvat i sin långsamhet, det man har lärt sig att vänta sig av Nesser. Karaktärerna fyller sina funktioner, men ingen av de tillfälliga är mer intressanta än Barbarotti och Backman, som förresten också hör till de mer sympatiska och kompetenta bokpoliser jag har stött på. Nu är frågan om de återkommer.

76. Håkan Nesser: Det kom ett brev från München

Även en medelbok av Håkan Nesser är bättre än det mesta i genren, konstaterar jag efter denna hans trettiosjätte bok. Han har sin läsekrets - och dit hör ju jag också - och han har sitt manér som läsekretsen uppskattar. Det är kanske slut på överraskande prestationer från honom, men man ser ändå fram emot årets bok i förvissningen att den är läsvärd.

Från början verkade det som om Gunnar Barbarotti vid polisen i Kymlinge skulle förekomma i en kvartett, som blev fem böcker. Men sedan har han återkommit, och nu verkar det som om han är epicentrum i det nesserska författarskapet, för det här är tredje boken i rad som har honom som huvudperson. Ska man vara rättvis är det ett huvudpersonskap som han delar med sin sambo, desslikes kollega, Eva Backman. De trivs tillsammans, både i tjänsten och på fritiden, och jag avstår från att fundera på hur realistiskt det är att de båda skickas ut tillsammans för att förhöra misstänkta, med tanke på hur noga deras chef Stig Stigman verkar vara med det formella annars.

Fallet den här gången inträffar mitt under brinnande pandemi, och just den är inte vad jag är mest sugen på att läsa om. Men den skapar en tacksam bakgrund i en historia som kan behöva anledningar till att folk befinner sig på vissa platser under vissa förutsättningar. Här handlar det om den framgångsrike konstnären Ludvig Rute - vars anfader som av en händelse har tagit sitt efternamn efter den gotländska socken där Nesser numera bor - och hans syskon. Ludvig Rute har lagom till julen 2020 fått låna en gammal byskola någonstans i västra Sverige, dit han bjuder in sin syster och sina två bröder. Systern har med sin dotter, ena brodern sin hustru och Ludvig själv sin "livsledsagarinna", som råkar vara dotter till husets ägare. Ingen av de inbjudna får reda på att det ska komma fler gäster, dels kanske för att det är i strid mot restriktionerna, dels för att syskonskaran inte har de bästa relationerna inbördes.

Det här påminner om en gammaldags engelsk deckare, vilket också ett par av de medverkande har sinnesnärvaro nog att påpeka. Naturligtvis inträffar det ett mord, och naturligtvis är förutsättningarna sådana att skaran av misstänkta begränsas till gästerna på stället. Paret Barbarotti/Backman - med viss hjälp av ett par andra poliser - får ägna några vinterveckor åt att reda ut vad som har hänt, varför de inblandade befann sig där, och om det som har hänt har någon koppling till det förflutna. (Vi som läser mycket deckare kan förstås ana att det måste vara så.)

Det hela berättas med Nessers vanliga dröjande stil. Både Gunnar Barbarotti och Eva Backman är eftertänksamma personer som inte hastar iväg med åtgärder, utan gärna resonerar med varandra om vad de har fått reda på och vad som är ett lämpligt nästa steg. Dramaturgiskt är det förstås utmärkt med ett sambopar som har ständig tillgång till varandra för den sortens samtal, som vi läsare får följa med i. Mot slutet ökar tempot, faktiskt till den grad att jag tycker att de sista femtio sidorna eller så blir lite slarviga, och upplösningen är inte alldeles tillfredsställande. Jag kommer på mig själv med att undra om författaren var hetsad av en deadline, för det hade med fördel kunnat skrivas några tiotal sidor till om det som nu händer i de sista kapitlen. Men som sagt, även Nesser i halvform är läsvärd.

144. Håkan Nesser: Schack under vulkanen

Man vet vad man får när årets Nesser dyker upp i ljudbokstjänsten. (Numera är det också tradition att det är Reine Brynolfsson som läser, och det gör han förstås alldeles utmärkt.) Som vanligt är det en historia som tar tid på sig att utvecklas, som leker med fiktion i förhållande till verkligheten, och som innehåller många olika spår att följa. Poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman arbetar ändå efter en metod som de lånar av en kollega Lindhagen, smalspårsmetoden, som går ut på att man arbetar med ett spår i taget tills man antingen kommer fram till lösningen eller kör huvudet i väggen. Det är motsatsen till vad deras alltmer odräglige chef Stigman är angelägen om att de ska göra, nämligen "spana brett". Men det är förstås mest för att det ser bra ut i medierna.

I ännu högre grad än vanligt är det svårt att säga något om handlingen utan att förstöra den. Men det förekommer en fiktiv kortroman av en författare, Franz J Lunde, som hamnar under Barbarottis ögon. Kortromanen, inte författaren, för att skriva något som Nesser själv hade kunnat skriva. Lunde själv är däremot försvunnen, men det som finns av kortromanen ligger så nära hans eget liv att det inte kan uteslutas att den innehåller ledtrådar till vad som har hänt. Så småningom kommer det fler författare, förläggare och kritiker med i handlingen, och det går inte att undvika intrycket att den autentiske författaren Nesser har haft ogement roligt med det här. Bland det bästa är titlarna på de fiktiva diktsamlingar, deckare med mera, men även i skildringen av biblioteksevenemang, bokens dagar och annat slikt finns det komiska poänger.

Gåtan och upplösningen hör inte till de absoluta topparna i Nessers œuvre, men även när han bara är normalbra är han mycket bättre än de flesta. Egentligen är det vägen fram till lösningen som är det njutbara, när huvudpersonerna äter, dricker och resonerar om fallet och om annat. Möjligen är han numera lite för nära att upprepa vissa manér för ofta - närmast tänker jag på när han låter en huvudperson tänka "var kom det ifrån" efter en ovanlig formulering och när det konstateras att "det var som det var".

Helt lysande är han när det gäller att skapa karaktärer. Fastän Barbarotti och Backman är högst vanliga personer som råkar vara poliser är man närmast fascinerad av dem. De ovanliga finns bland bipersonerna. Länge ska jag minnas "Madame" Douglas, hotelldirektris i Kymlinge, och Ivar Stark, "skeppsmäklare emeritus". Till de återkommande inslagen hör förstås också ordet "luguber", denna gång två gånger. Det andra, Nessers egen uppfinning pommersten tror jag saknas den här gången.

Jag är väl förutsägbar som blir så nöjd med det här, men då får jag vara det, åtminstone en gång om året.

142. Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster

Titeln låter som en förstarad i en limerick - ehuru något haltande - men sedan förekommer det varken kvalster eller halster, vad jag kan minnas. Metaforiskt hålls förstås läsaren (lyssnaren) på halster ganska länge, som det brukar vara hos Nesser, det långsamma berättandets mästare.

Efter Styckerskan från Lilla Burma - denna titel! - verkade det som om pentalogin om dåvarande inspektör Gunnar Barbarotti var fullbordad. Den följande boken där han medverkade, De vänsterhäntas förening, var något annat än de fem första, inte minst eftersom den knöt ihop honom med Nessers andre återkommande polis, kommissarie Van Veeteren. Här verkar det snarare som om Nesser inte riktigt kan hålla sig ifrån Barbarotti och dennes numera såväl sambo som kollega Eva Backman. Lite känns det som om det har varit lättare att skriva om karaktärer som han känner till än att uppfinna någon ny. Berättelsen har förstås sin anknytning till Barbarottis hemstad Kymlinge, men inte värre än att den kunde ha utspelat sig någon annanstans. Faktum är att en ganska stor del utspelar sig på Gotland och Fårö, i närheten av där Nesser numera bor.

Kymlinge förresten - det ges några ytterligare ledtrådar till var det ligger, så det torde numera vara klart att det inte ligger där Kumla ligger. Hur likt det sedan ändå är Kumla undandrar sig min bedömning. Kymlinge verkar ligga i Västsverige, och det finns en gata som heter Strandvägen, så kanske vid havet. Man åker söderut för att komma till Göteborg, och byter tåg i Skövde för att komma till Stockholm. Det går också att åka taxi dit från Karlstad, även om det höjs på ett och annat ögonbryn när någon gör det.

Huvudpersonen, den sorgsne busschauffören, har efter en olycka arton liv på sitt samvete. Det är så han känner det, även om han frias från alla brottsmisstankar. Inte blir han heller gladare när det börjar komma hotbrev som påminner honom om detta, att han går runt och lever medan arton andra, de flesta ungdomar, inte längre gör det. Sedan går det knappast att berätta mer om handlingen, för den är på nesserskt vis intrikat flätad med två tidsplan - minst, beroende på hur man ser det - och en interfolierad serie anteckningar från busschauffören själv. Av olika skäl blir fallet också aktuellt på nytt när Barbarotti och Backman tillbringar ett antal höstveckor på Gotland några år efter de mest centrala händelserna.

Nesser kan ju det här, kan man återigen konstatera. Den enda risken med det är att han möjligen snuddar vid att kunna det lite för bra, så att han återanvänder grepp och knep som har fungerat förr. Om läsaren kan det lika bra som han - vilket jag inte vill säga att jag alltid gör - kan det någon gång kännas som ett manér. Men à chacun son goût, som det heter. Det kan också kännas som - och känns för mig oftast som - ett trevligt återknytande med en gammal bekantskap. Både Barbarotti och Backman är kompetenta poliser med inte alltför osunda vanor och inte alltför tilltrasslade privatliv. De är alldeles avgjort trevliga att träffa igen, och historien är snitsig, i brist på bättre uttryck. Man får vad man önskar sig och väntar sig, för jag gissar att det är försvinnande få som inleder sin bekantskap med Nesser här. Antingen känner man honom sedan länge eller så är man inte intresserad av att lära känna honom.

223. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening

En ny bok av Håkan Nesser är något av en fest, tycker jag. (Och jag har några gamla olästa dessutom, om jag skulle känna ett behov av att festa till det, vilket alls icke kan uteslutas komma att bli fallet.) Festen serverar dessutom utprovade favoriträtter, så jag gissar att alla Nessers läsare blir nöjda.

Det som är det nya den här gången är att två gamla bekanta återkommer och får träffa varandra. Det är den pensionerade kommissarien Van Veeteren i Maardam i detta namnlösa fiktiva land som Nesser återkommer till i olika sammanhang, och det är Gunnar Barbarotti i det lika fiktiva Kymlinge, beläget i Västsverige men enligt uppgift befryndat med Kumla. För mig - och kanske andra - är detta lite som att sammanföra vänner från olika sammanhang; man hoppas att det ska gå bra och att de ska gilla att umgås, för annars blir det så jobbigt. Det tar en stor del av boken innan de faktiskt träffas, men det är kanske inte någon större spoiler att de trivs tillsammans.

Själva berättelsen är ganska långsam, men på något underligt sätt spännande ändå. Framför allt tar det tid innan det kommer igång, men det är också det som är Nesser, och jag gissar att det är så läsarna vill ha det. Det är i varje fall inte det minsta oangenämt att sällskapa med Van Veeteren och hans fru Ulrike när de flyr Maardam för att (inte) fira hans 75-årsdag, och något motvilligt, men så småningom alltmer villigt, ger sig in i en gammal mordutredning som blivit aktuell igen. Man har nämligen hittat den mördare man trodde att man hade identifierat, ehuru inte fångat. Förargligt nog är han död, och dessutom på ett sätt som närmast omöjliggör att han skulle kunna ha varit mördare för tjugoett år sedan.

Eftersom det har gått femton år sedan senaste Van Veeteren-boken är han förstås med ålderns rätt inte så aktiv i utredningar längre. Men han har kvar sitt antikvariat, även om han verkar sälja lika lite. Hos polisen i Maardam är det Münster som håller i tömmarna. Barbarotti är mer anknuten till sitt senaste framträdande; den här intrigen börjar bara ett halvår efteråt. Han och kollegan Eva Backman är sedvanligt synkroniserade, men har fått en ny chef som är helt inkompetent, sådär som polischefer har varit sedan Sjöwall/Wahlöös dagar. Van Veeterens gamle chef Hiller lämnade i alla fall oftast de utredande poliserna i fred.

Även i detaljerna ger Nesser oss vad vi har vant oss vid att få. Några medverkande har normala namn, men de flesta inte. Priset den här gången tror jag går till en birollsinnehaverska, Disabelle Lemoncourt. På sidan 185 infaller "den här lugubra lördagen", så där kan man bocka av den glosan. Joggaren, som jag inte själv har uppmärksammat tidigare, men blivit påmind om, finns med, liksom "pommersten". (Här är det i form av en "magister Pommersten".)

Med ett tilltagande œuvre ökar möjligheterna för en författare att anspela på sig själv och glädja sina återkommande läsare med små påskägg. Jag har som sagt inte läst allt av Nesser, men roas av att en liten utvikning till Berlin utspelar sig i samma kvarter som Elva dagar i Berlin.

Det är på nära 550 sidor tämligen talrika trådar som ska tvinnas ihop, och någonstans strax efter mitten undrar jag hur det ska kunna gå ihop. Men det gör det förstås, även om det ett litet tag där känns som att det börjar om i Kymlinge efter att Van Veeteren har haft huvudrollen i Oosterby [sic!] en halvlång bilresa från Maardam. Det är just genom att Nessers båda utredare sammanförs som olika händelser med decennielånga mellanrum så småningom får sina tydliga samband.

Bättre än så här blir det knappast, tycker jag. Frågan är bara om Nesser får några nya läsare på att skriva den här sortens böcker, eller om det bara är vi gamla som fylkas när det kommer en ny. I det senare fallet varnar jag för att det kan gå som för Maria Lang.

15. Håkan Nesser: Styckerskan från Lilla Burma

I svår konkurrens (Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla, Levande och döda i Winsford) utnämner jag denna till Nessers bästa boktitel hittills (innehållet återkommer jag till). Styckerskan själv är dömd för mord på (och styckning av) sin man för rätt många år sedan, och Gunnar Barbarotti får nu på sitt bord ett cold case, nämligen hennes senare sambos försvinnande. Egentligen finns det ingenting som talar för att styckerskan ska ligga bakom det, men det finns så få spår överhuvudtaget att det är naturligt att åtminstone tänka tanken att hon kan vara inblandad. Det gjorde också den polis Gunvaldsson (sic) som utredde försvinnandet när det skedde.

Flätningen av dåtid och nutid samt Barbarottis privatliv och polisverksamhet fortsätter här efter känt mönster. Den som har uppskattat de fyra föregående böckerna har alla chanser att också gilla den här. Möjligen är själva gåtan inte riktigt av samma klass som i Nessers bästa, men i gengäld finns här några bifigurer som verkligen lyser. Inte minst Barbarottis gamle bekant Axel Wallman i senapsgul kostym gör intryck.

Lilla Burma är för övrigt namnet på det lantbruk, granne med Stora Burma, som styckerskan bodde på när hon fick sitt alias.

3. Håkan Nesser: De ensamma

Den här fjärde boken om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge är kanske inte riktigt lika bra som de tidigare. På ett lite konstigt sätt känns den länge som om den inte handlar om någonting, även om det förstås händer lite grann. Ett dödsfall i nutid har beröringar med ett dödsfall i dåtid, som utreddes av en företrädare till Barbarotti, dock utan att man kunde konstatera att det låg något onaturligt bakom. Barbarotti tragglar på tillsammans med sin kollega Eva Backman, samtidigt som vi i vartannat kapitel får följa en grupp människor (som väl ska vara "de ensamma") fram till vad som hände då. Och fastän det händer så lite vill man veta hur det hänger ihop och man är glad att det är en så tjock bok (nästan 600 sidor) att den varar länge. Fast ligger man vaken sent på kvällarna och läser bara lite till och lite till är den ändå snart slut.

114. Håkan Nesser: Berättelse om herr Roos

Frågan är om detta är en deckare. Med den vida definitionen att det ska handla om ett brott och en utredning av brottet hamnar man kanske nätt och jämnt på rätt sida om gränsen, för det begås ett brott och efter ungefär 250 sidor gör polisen Gunnar Barbarotti entré. Fram till dess har det handlat om herr Roos, nästan parodiskt vanlig och tråkig, som vinner på tips och använder pengarna till att köpa ett litet torp. Dit åker han på dagarna, men han låter sin fru tro att han fortsätter jobba som ekonomichef på en termosfabrik. Det håller förstås inte hela boken, utan något måste hända, som visar hur ett vanligt, ganska tråkigt liv kan ta en oväntad vändning. Polisutredningen blir då inte det viktiga i den här tredje delen om Barbarotti, som nu för övrigt har fått ny ordning på sitt privatliv.

Roligast tycker jag var att fru Roos är med i ett kvinnligt nätverk som heter Ärkenymferna.

97. Håkan Nesser: En helt annan historia

Det här är Håkan Nessers andra bok om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge. I den föregående tog det ju ett bra tag innan Barbarotti kom in i handlingen. Här är konceptet ett annat - utdrag ur en berättelse ("Anteckningar från Mousterlin"), som handlar om en inte alldeles harmonisk semester i Bretagne fem år tidigare, varvade med en huvudintrig i nutid där Barbarotti till en början är på semester på Gotland med sin relativt nya kvinna. Han har utan att reflektera över det tagit med dagens post till Gotland, och när han öppnar den visar det sig att ett brev är en förvarning om att en viss Erik Bergman ska mördas. Så sker också, och sedan fortsätter den delen på förväntat sätt med polisutredning och mördarjakt. Den andra delen ger så småningom mer och mer bakgrund, och vi får - ovanligt nog i den här sortens deckare - också en helt realistisk förklaring på hur innehållet i denna text kommer till Barbarottis kännedom.

Recensioner, både proffs och bloggar, som jag har läst verkar tycka att den här delen är bättre än den första, men jag kan inte riktigt hålla med. Framför allt tycker jag att det går in för landning alltför hastigt på de sista 30-40 sidorna (av nästan 600) för att det inte ska kännas snopet. Eventuellt känner jag mig också lite lurad av lösningen, och inte på ett bra sätt. Men det skulle jag egentligen behöva läsa om Mousterlin-delen för att vara riktigt säker på. Nessers formuleringskonst är lika bra som alltid, och det förvånar mig inte att han på sistone har övergått till att skriva icke-deckare.

Däremot tycker jag det är synd att de här böckerna har fått så fula omslag. Framför allt den kladdiga skrivmaskinstexten tycker jag inte alls om.

88. Håkan Nesser: Människa utan hund

Jag har inte läst så mycket av allt vad Håkan Nesser har skrivit, men det jag har läst har jag i stort sett tyckt riktigt bra om. Nu tänkte jag börja med hans deckarpentalogi om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. (På många ställen omnämns serien som en kvartett, som den tydligen var planerad som, men nu har det kommit fem böcker, och där verkar det stanna.)

Första tredjedelen av boken handlar om en familj som träffas för ett födelsedagsfirande strax före jul. Det är pappa Karl-Erik, som fyller 65, och nyss har gått i pension som SO-lärare på högstadiet, och hans dotter Ebba, framgångsrik överläkare, som fyller 40 samma dag. Nypensionerad lärare är också mamma Rosemarie, som undervisat i den originella kombinationen syslöjd och tyska. De ska efter nyår flytta till Spanien, har Karl-Erik bestämt, som han verkar bestämma det mesta i familjen. Ebba kommer resande från Sundsvall med sin man som är konsumföreståndare och sina två söner, en som just börjat läsa juridik i Uppsala och en som går på högstadiet. Ebbas bror Robert kommer, trots allt, trots till exempel sin medverkan i en dokusåpa med åtföljande medial uppmärksamhet, som kanske är en anledning till föräldrarnas flytt. Och deras lillasyster Kristina kommer med man och lille sonen Kelvin ("absoluta nollpunkten", som morfar Karl-Erik kallar honom). Det är en härva av trassliga relationer mellan mer eller mindre sorgliga människor, men de verkar på något sätt så vana vid sina dysfunktionella roller att det är få av dem som faktiskt vantrivs. Alla medverkande utom möjligen Kelvin får sin bakgrund ordentligt redovisad, men Nesser berättar den ledsamma historien med så gott humör att man faktiskt har roligt under tiden.

Barbarotti gör entré på sidan 184, och sedan är det han och polisutredningen som står i fokus. Det gör att boken därefter känns mer stringent och mindre fabulerande - mer klassisk polisroman, om man så vill. Barbarotti är befriande normal för att vara deckarpolis, han har varken magsår eller depression, ehuru han är frånskild och ibland lyssnar på en CD-skiva med musik. Vi läsare vet nästan hela tiden mer än han om vad som har hänt, för familjen berättar inte allt för honom, som de är vana att inte berätta allt för varandra, för då kan det ju bli dålig stämning. Barbarotti är i stort sett en trevlig bekantskap och verkar vara riktigt bra på sitt jobb, inte minst att reagera på de små tonfall och pauser som visar att någon ljuger eller undanhåller något. Lite svårt har jag att acceptera den hjälp han får av slumpen på ett par ställen, men det är förstås sådant som i verkligheten gör att polisen kommer framåt i annars svårlösta fall. Här får det ändå ta nästan ett år från start till mål.

Boken är alltså, som moderna deckare ofta är, på över 500 sidor, och det tycker jag för en gångs skull inte är för mycket. Tvärtom får jag den gamla härliga känslan från bokslukaråldern att den här boken som är så bra gärna får vara riktigt länge. (Och så finns det fyra till!)

Året det hela utspelar sig kan fastställas till 2005, eftersom Blossom Tainton är julvärd på TV.