Den här debutdeckaren börjar med en fantastisk öppningsscen. På själva Treriksröset, den betongklump som markerar var Sverige, Norge och Finland möts, ligger en död man. Alldeles oavsett vad som har hänt är det tydligt att han inte har dött en naturlig död där, konstaterar de tre poliser från de tre länderna som har samlats. Ingen av dem är särskilt benägen att ta sig an den mordutredning som de ändå inser måste ske, men det blir ändå så att Kirunapolisen Märta tar ledningen, eftersom den döde är svensk. Norrmannen Odd-Harald och finländaren Tapani assisterar henne, men tar ansvar för de åtgärder som behövs i respektive land. Alla tre är karaktärer på gränsen till karikatyrer, vilket skulle kunna bli påfrestande. Att det ändå fungerar tror jag beror på att de efter hand visar sig vara förhållandevis kompetenta poliser, inte de tafatta typer som första intrycket ger sken av.
Den döde är, som det brukar heta, känd av polisen, utan att det därmed framstår som särskilt förväntat att han skulle dö på det sättet. Det betyder i alla fall att det finns trådar att dra i, och de tre poliserna blir fullt sysselsatta, inte minst med bilresor på grund av de långa avstånden där. Samtidigt händer det en del andra saker som egentligen också kräver polisinsatser, och är man det minsta van vid deckare förstår man att det bör finnas någon förbindelse till liket på röset. Annars hade inte författaren valt att berätta det för oss, så är ju genrens konventioner.
Inledningen överträffas aldrig riktigt i resten av boken, trots ett rätt uppskruvat tempo och mycket dramatik. Men det är en högst läsvärd historia som tack vare miljön och polistrion har något som skiljer den från alla andra polisdeckare som mutar in varje del av landet. Jag gissar att det är därför den nominerades till bästa svenska debut av Svenska Deckarakademin (dock utan att vinna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar