6. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Papegojans gåta

Egentligen borde den här delen i serien heta "Stammande papegojans gåta", i alla fall om den ska ansluta till hur böckerna framöver oftast är betitlade. Och strängt taget är det sju papegojor, eller om man ska vara noga sex papegojor och en svart mynafågel, som enligt uppgift är en art som är ännu bättre på att imitera än papegojor är. Det är också den som Tre Deckare har med sig till Högkvarteret, och inte alls en sådan färgglad papegoja som på bilden ovan.

Högkvarteret, det är alltså den husvagn som de tre unga detektiverna har fått tillgång till på det skrotupplag som Jupiters farbror Titus och faster Mathilda äger under det något förskönande namnet namnet Jones Förvaringsupplag. Runt om husvagnen har pojkarna staplat diverse skrot så den inte syns utifrån, och så finns det ett antal hemliga ingångar, en genom en hemlig port i planket runt upplaget och en annan genom ett rör som leder till en lucka i husvagnens golv. Det här var något av det mest fantastiska med böckerna, minns jag från när jag läste dem som flitigast på åttiotalet.

Något annat avundsvärt är den guldfärgade Rolls-Royce som de tre deckarna har fri tillgång till, inklusive chauffören Worthington. Därmed förhåller det sig så att Jupiter har vunnit en tävling som en hyrbilsfirma arrangerade, och i en hel månad får de disponera bilen och den stereotypt brittiske chauffören. Eftersom mysterierna ligger kloss intill varandra tror jag det dröjer några böcker till innan ett annat arrangemang vidtar.

Mysteriet den här gången introducerades redan i slutkapitlet i förra boken, när Alfred Hitchcock förmedlade kontakt till en bekant som blivit av med en papegoja. Så småningom visar det sig att det är hela sju fåglar som är på avvägar, och att de har lärts att säga varsin fras, som tillsammans bildar en gåta som leder fram till om inte en skatt så i alla fall något värdefullt och efterlängtat för de inblandade. Gåtan innehåller en del språkliga finesser som gör att översättaren har fått jobba för sitt arvode, och med tanke på att det gäller en ungdomsbok i ett sammanhang med inte alltför hög status tycker jag att hon (Christine Samuelson) har lyckats med den äran.

Jämfört med förra boken är det mer gåta och mindre övernaturligheter, inga alls faktiskt, inte ens falska sådana. Mitt minne är att det växlar på det viset genom serien, men vi får väl se framöver här.

En knepighet med den här sortens litteratur är kontinuiteten, när det är flera författare och flera översättare inblandade, och böckerna dessutom kommer ut i ett antal upplagor, som kan vara mer eller mindre bearbetade. Här märks det genom att den nemesis som introducerades under namnet Stören Norris (så kallad på grund av sin magra figur) nu kallas Lillen Norris.

Den som är road av olika upplagor, vilket inte jag är i utpräglad grad, kan också studera hur Wahlströms utvecklade böckernas utformning. Det här är baksidan av denna bok, i en tidig upplaga:

och det här är förra boken, i en sen upplaga:

(Det syns inget vidare, men den här har klotrygg och den förra var ett pappband.)