Först ska vi reda ut ett par saker om den här bokserien. Det är inte Alfred Hitchcock som har skrivit den, och det är inte ens han som har skrivit de förord som är undertecknade med hans namn. I själva verket skrevs böckerna av olika författare, på samma sätt som en del andra långserieböcker med gemensamt författarnamn. Det finns uppgifter på olika håll på nätet om vem som skrivit vilken bok, men det förekommer att det anges olika författarnamn i olika upplagor. Här kommer jag att utgå från det som finns i det exemplar jag har läst, vilket alltså inte alltid är vad förteckningar på nätet anger.
Omslagen är en historia för sig. Det verkar som om tidiga upplagor av Wahlströms utgivning använde originalillustrationer, men att senare upplagor fick nya och mer tidstypiska illustrationer av någon svensk tecknare, i det här fallet Ola Ericson. Här är originalet:
och den som är road av frisyrer och byxmodeller kan se att det har hänt en del mellan de båda versionerna, men också att Ericson måste ha haft tillgång till förlagan.
Det här inleder ett av 2025 års läsprojekt för min del, och om planen håller blir det en bok i veckan fram till i december. (Eftersom det kom jämnt femtio stycken på svenska finns det utrymme att ha någon ledig vecka.) Det blir alltså tillfälle att återkomma till de allmänna förutsättningarna; här ska bara nämnas att de tre deckarna är Jupiter Jones (den mörkhårige i mitten på bilden), Peter Crenshaw (till höger) och Bob Andrews (med ryggen mot betraktaren). I varje fall är det så scenen ser ut i boken, men jag undrar om det inte borde vara Bob som har glasögon. Den som är uppmärksam kan också hitta Alfred Hitchcock på omslagen, lite på samma sätt som han dök upp i bakgrunden i sina filmer.
Intrigen här handlar om att pojkarna försöker hitta ett slott som passar för Hitchcocks nästa filminspelning, och passande nog hittar de ett som byggdes av en av stumfilmens stora stjärnor. Han hette Stephen Terrill, men var känd som "mannen med miljoner ansikten" på grund av sin förmåga att maskera sig till de mest skiftande roller. (Jag är rätt säker på att han är baserad på Lon Chaney, som visserligen bara var "The Man of a Thousand Faces", men annars hade mycket gemensamt med den fiktive Terrill.) Nu är slottet övergivet och sägs vara hemsökt av diverse övernaturligheter. Terrill själv antas vara död i en bilolycka, som möjligen var ett självmord, men hans agent lever och tar sig an pojkarna med farbroderlig välvilja. (Det ska sägas att detta utspelar sig i början av sextiotalet, när boken kom ut i USA.)
En av de återkommande troperna i den här sortens litteratur är att ingen och ingenting är vad det först verkar vara. Så är det också här, även om det är onödigt att berätta precis hur det hänger ihop. I jämförelse med en del annan ungdomslitteratur som jag har återknutit bekantskapen med tycker jag ändå att den här håller för omläsning, i varje fall så här långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar