46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

74. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Intrig i Amalfi

När den här andra delen i paret de la Mottes gemensamma serie tar sin början pågår fortfarande samma sommar som i den första. En baksida med att lyssna på litteratur är att man kan missa små detaljer, så kanske framgår det exakt hur lång tid som har gått, men min gissning är ett par veckor, möjligen en månad. Hugo Lind, som var med på sällskapsresan som den förra boken handlade om, har nu fått rycka in som busschaufför åt Belmonte Travels, vilket om inte annat motiverar hans närvaro i intrigen. Han har alls inget emot att få tillbringa mer tid med Lara Belmonte, och även om det går långsamt när de närmar sig varandra är det tydligt att även hon uppskattar deras samvaro.

Titeln är föredömligt tydlig med vad som väntar. Amalfikusten hittar man ganska nära Capri, där den förra resan gick av stapeln, som det brukar heta. Även detta är ett förhållandevis dyrt resmål, men det hindrar inte det sällskap som kommer dit. Det är Byhléns konfektyr under ledning av sin patriark Gottfrid Byhlén (kallad Gotte, förstås) som gör en kombinerad familje- och affärsresa. Med patriarken följer en hustru, en exhustru, dennas dotter, hans två egna barn, en svärson och en anställd som inte hör till familjen med blodsband, men kan förväntas vara minst lika lojal med företaget som den som är uppvuxen med det. Ganska snart dyker också Gottfrids syster med make och son upp. Pikant nog driver hon ett företag i samma bransch under namnet Karamelldrottningen, dock alls icke med samma exklusiva sortiment som Byhléns, däremot betydligt mera framgångsrikt. (Om det något jag inte får ihop är det att ett företag med så dålig ekonomi som Byhléns kan ha råd med en resa av det här slaget.)

Det åks på diverse guidade turer som ger både Lara och andra tillfällen att berätta om de ack så pittoreska småstäderna vid kusten, men som basläger fungerar ett före detta kloster, numera lyxhotell med inifinitypool. Det förefaller finnas i verkligheten och kosta från 1155 per natt. Euro, alltså. Men det är en utmärkt miljö för den här sortens intrig, eftersom ingen utomstående kan ta sig in, utan de misstänkta måste sökas inom murarna, det vill säga familjen.

Överhuvudtaget är det ett lyckokast att ha skapat en serie med ett reseföretag i centrum. Det kräver inga krystade motiveringar för att placera en intrig i ett slutet sällskap, och så länge Lara anlitar Hugo är deras närvaro och allmänna övervakande av folks göranden och låtanden också helt rimliga. När firman är inriktad på Italien finns det dessutom inga gränser för hur mycket man kan skriva om mat, dryck och sevärdheter, vilket författarna gärna gör. Det skulle kunna bli övermäktigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar den här gången också. Att jag blir mindre sugen på att åka till Amalfi än till Capri beror mest på prisläget.

Mordgåtan kan komma i skymundan i den här sortens deckare. Det gör den inte här, utan den får sitt utrymme, även om det förstås hör till genren att de medverkande inte är så tagna av ett plötsligt dödsfall som man får anta att de flesta skulle vara i verkligheten. Som mysterium är det här något av det bästa nyskrivna jag har läst de senaste åren; jag är inte i närheten av att lösa gåtan, men accepterar lösningen fullt ut när den presenteras i biblioteket.

(Om man får önska något till nästa gång är det att karaktärerna gör något färre grimaser. Jag förstår att det är avsett att gestalta obehag, men lite variation i ordvalet hade uppskattats härifrån.)

15. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Ett fall på Capri

Senast jag läste Anders de la Motte var det första delen i hans egen serie om Leo Asker vid Malmöpolisen. Detta är första delen i en annan av hans serier, som han skriver tillsammans med sin fru. Skillnaden mellan en deckare och en annan kunde knappast vara större, och bara där kan man ju bli imponerad.

Kriminallitteraturens guldålder talas det ibland om, och som andra guldåldrar ligger den i det förflutna. Mellankrigstiden och den typ av pusseldeckare som då skrevs av många engelskspråkiga författare, brukar definiera just denna guldålder. Det här är en bok som omfamnar många av den tidens klichéer, som förstås inte var klichéer då, men som vi numera snarast förväntar oss i en pusseldeckare.

Här finns ett slutet sällskap där alla har motiv att begå det mord som vi är övertygade om har ägt rum, fast polisen tycker att det är en olycka. Här finns också amatördetektiver, inte mindre än två, som gräver vidare i de underligheter som de har råkat bli vittnen till. För att på ett någorlunda trovärdigt sätt skapa miljön för detta har de la Mottes förlagt handlingen till en sällskapsresa. Det är ett oväntat bra val, som gör det möjligt att sammanföra ett antal olika personer och låta dem befinna sig på samma ställe under kontrollerade former. När sedan en av detektiverna är reseledaren finns en rimlig anledning för henne att känna till var folk befann sig utan att det uppfattas som påfluget.

Miljön är den italienska ön Capri, och dit kommer historieläraren Hugo Lind på sin första resa på egen hand efter att han för två år sedan blev änkling. Sällskapet är, som det brukar heta, "en brokig skara", kanske lite brokigare än jag tänker mig att en sådan resa skulle locka i verkligheten. Reseledaren Lara Belmonte är italienska med goda svenskkunskaper, och hon och Hugo kompletterar varandra väl när det så småningom inträffar ett fall.

Fallet är mycket bokstavligt, en person som ses störta från en hög klippa ner i havet. Det inleder som en prolog, men sedan tar det ungefär halva boken innan vi kommer fram till den tidpunkt när det faktiskt händer. Den berättartekniken brukar jag ha svårt för, men här fungerar det förhållandevis väl. Vem det är som ska dö är vi inte informerade om, även om det går att hitta en trolig kandidat.

Det har skrivits att det här påminner om Agatha Christie, och då tänker man kanske i första hand på Mord på ljusa dagen (Evil Under the Sun) som också utspelar sig på en klippig ö. Men jag associerar mer till Jan Mårtensons Homan-deckare. Där är det ofta ett slutet sällskap i en kulturellt intressant miljö, på samma sätt som här. Och det äts och dricks vin på samma sätt som här, fast jag undrar om det inte är ännu mer i den här boken, där knappast en måltid passerar utan att både mat och dryck gås igenom noggrant.

Av olika anledningar har jag läst några kapitel här och där på telefonen i stället för att lyssna på hela boken. Intressant nog fungerar det mycket sämre − jag tycker det blir platt och menlöst. Betyder det att man håller till godo med sämre litteratur när man lyssnar? Eller är det så att viss litteratur gör sig bäst i den formen? Jag är i alla fall inställd på att höra fortsättningen när den kommer senare i år. (Om man inte har kollat det kan man ändå av epilogen gissa sig till att det inte tar slut här.) Fram till dess går det att bilda sig genom att läsa på om några av Capris tidigare invånare, som kejsar Tiberius, doktor Axel Munthe och den möjligen något mindre kände Jacques d'Adelswärd-Fersen.