Kan man sin Andréehistoria känner man igen sig i den här kortromanen. Den är kontrafaktisk på ett kul sätt genom att utspela sig 1897, när Andrée i verkligheten lättade med sin ballong och sina två expeditionskolleger. Men i den här fiktionen är det en annan expedition, under ledning av en Alexander Oscar Olssén, som ger sig av. Med sig har han sin kavata syster Corinne samt en ung man vid namn Herman Strömskiöld. Till fiktionen hör också att de har fått ta över Andrées ballong Örnen efter föregående års fiasko. I verkligheten var ju Andrée på Spetsbergen även 1896 och väntade på rätt vindar, men fick ge upp och åka hem. Här berättas det att han ger upp och står för sitt misslyckande på ett sätt som förvandlar honom till en helt annan karaktär än han numera beskrivs som.
Det är mycket annat som Olssén-expeditionen råkar ut för som har paralleller i den verklighet som Andrée fick hantera. Faktiskt tror jag att de yttre omständigheterna, ner till dagen för någons födelsedagsfirande, stämmer så väl att man imponeras av författarens research. Ovanpå detta har applicerats ett lager i berättelsen där det händer oförklarliga och obehagliga saker. Det är för det mesta helt godtagbar spänning, efter en inledning som är en transportsträcka av ovanligt slag för att vara i dagens litteratur. Sedan får man inte banga för lite skräckel.
Jag blev positivt överraskad av den här historien, kanske för att jag inte alls kände till författaren och troligen för att jag hade svårt att tänka mig att det gick att mjölka ut mer ur Andrée. Förutsättningen är nog att man gör skönlitteratur av det, men då får den gärna se ut så här.
