92. Lars Olof Lampers: Göteborg 65-07-29. Svensk kriminalhistorias märkligaste dag

Det som hände den 29 juli 1965 i Göteborg kan man läsa massor om på nätet, inte minst Flashback. Vad som verkligen hör till kriminalhistorien är det så kallade grodmansrånet, när ett par bankrånare skulle fly under vattnet och därmed komma undan eventuella förföljare. Det gick inte som planerat, bland annat eftersom en av dem sköt sig i foten - bokstavligt talat, inte bara bildligt. Det som här också har sammanförts med den händelsen, att fyra unga män och en bil försvann spårlöst, är inte entydigt en del av kriminalhistorien, men desto mera märkligt. Här är inte platsen att reda ut alla tänkbara lösningar på det. Låt det vara nog sagt att det inte ens är säkert att alla fyra hade med varandra att göra, utan att en av dem mycket väl kan ha försvunnit på egen hand.

Jag är mer intresserad av försvinnandet (försvinnandena) än rånet, men författaren har gjort den omvända prioriteringen. Det står förstås honom fritt, men det blir inte en riktigt bra bok om rånet heller, när det blandas ut med något som inte ens han själv till sist tycker hör dit. Det hade i så fall varit bättre att skriva en bok om grodmansrånarna och nöja sig med det.

100. Lotte Dalgaard: Mardrömmen i Mariestad – Historien om Helena Anderssons försvinnande

Om man inte orkar ta sig an en tråd på Flashback som i skrivande stund innehåller 36 916 inlägg kan man lyssna på - eller läsa - den här skildringen av fallet med Helena Andersson, som försvann i Mariestad en sommarnatt 1992. Det har varit ett av de där fallen som har återkommit i medierna med ojämna mellanrum, ibland för att det faktiskt har hänt något i utredningen, ibland för att Leif GW Persson har sett sig föranlåten att uttala sig, ibland bara för att det har gått ett jämnt antal år sedan det hände.

Boken är översatt från danska, och bakgrunden till det är att författaren var journalistpraktikant 1992 och skickades till Mariestad för att skriva om fallet. Främsta anledningen till det i sin tur var att en dansk man var misstänkt för att vara inblandad i försvinnandet. Översättningen är tyvärr inte alldeles lyckad. Dels förklaras en del som kanske måste förklaras för danskar men inte för svenska läsare (att Vänern är Sveriges största sjö understryks minst två gånger), dels har översättaren inte riktigt förstått att "køre" inte alltid betyder "köra" utan också kan betyda "åka" (vilket ju har viss betydelse när det handlar om förflyttningar den aktuella kvällen och natten), dels är det rätt stor förvirring vad gäller rättsliga termer ("vittnesförklaring" verkar motsvara det jag hade kallat vittnesmål, men det är bara ett av många exempel).

Innehållet bjuder nog inte de redan pålästa på så mycket nytt, men för oss som inte har följt allting sedan det hände duger det som sammanfattning. Men boken lider också av att i original ha varit uppdelad i tre avsnitt, och att vissa fakta återkommer mer än en gång som en rekapitulation, som jag klarar mig utan när jag hörde det för tio minuter sedan. Det står ändå klart att det är en del i utredningen som inte stämmer, och att allt som alla har uppgett inte kan vara sant samtidigt. Hur det gick till och vad som hände kommer man inte så mycket närmare, och det kanske inte är att vänta sig så här långt efteråt. Men Flashbackdetektiverna tragglar på, så bortglömt är det här fallet inte.

278. Anders Sundelin: Brevbäraren som försvann

En av mina guilty pleasures är att följa vissa trådar på nätforumet Flashbacks avdelning för försvunna personer. En av de mest fascinerande handlar om brevbäraren Bosse Jansson, född 1949, försvunnen 1976. I många andra fall kan man tänka sig hur det ligger till, och att den försvunne mer eller mindre av en slump inte har hittats. Men av Bosse Jansson finns det så lite spår att nästan vad som helst är möjligt, och det är väl därför Flashback-tråden lever efter tio år och drygt niotusen inlägg.

Anders Sundelin var själv en del av den organiserade rörelse som Bosse Jansson också tillhörde på sjuttiotalet, nämligen den yttersta vänstern. De kände inte varandra, men hade många gemensamma bekanta, som nu ges tillfälle att minnas i den här boken. Bosse Jansson var också engagerad för Albanien, i Svensk-albanska föreningen, där Gun Kessle var ordförande och hennes man Jan Myrdal var engagerad. Det här ger förstås näring åt spekulationer om att Bosse Jansson skulle ha varit spion eller kommit över uppgifter som blev farliga för honom på något sätt.

Om man har läst de niotusen inläggen kommer det kanske inte fram så mycket nytt i sak i den här boken. Men den är välskriven och ger en fylligare bild av miljö och personer i sammanhanget. Sundelin har tydligtvis jobbat hårt, och träffat många av dem som skulle ha kunnat veta vad som hände. Det verkar ändå som om de flesta av dem inte har så mycket att tillföra, och mot slutet blir det snarast en bok om hur Anders Sundelin skriver en bok om Bosse Jansson. Här fungerar det, paradoxalt nog.

Om jag ska ha en kritisk synpunkt är det att boken helt saknar bilder, förutom omslaget. Det hade varit både intressant och trevligt att ha med några av de vykort Bosse Jansson skrev från sina resor, några av de bevarade papper Sundelin har fått tag i, eller någon av de miljöer som berörs.

28. Eva Kullenberg: 29:e Juli 1965 och andra olösta försvinnanden

Den här nyutkomna boken om sju olika svenska försvinnanden mellan 1948 och 1976 tyckte jag borde ha potential, så jag föreslog stadsbiblioteket att köpa in den. Jag är ändå glad att jag inte köpte den själv, för potentialen infrias inte riktigt, skulle jag vilja uttrycka det som.

Författaren har nog gjort ett hyfsat jobb med research (eller fått hjälp med det, det finns minst ett kapitel som tyder på det), men förlorar sig ofta i att ställa frågor som inte besvaras. Det är ett utmärkt sätt att leda läsarens tankar i spännande riktningar, men också att få läsaren att tänka på att anhöriga kan vara inblandade, eller främmande staters underrättelsetjänst, eller annat som det inte finns något konkret tecken på. Men så länge det inte finns något tecken på motsatsen och frågan ställs, så varför inte? Ja, ni förstår hur det är upplagt.

Dessutom förekommer det rent skönlitterära inslag, där författaren mer öppet ger sin syn på vad som kan ha hänt, men de kunde med fördel ha utgått. Jag gissar att ett förlag hade gjort något åt detta (och ändrat titeln, eftersom månader skrivs med liten bokstav på svenska), men det här är alltså någon form av egenutgivning.

112. Olov Svedelid och Paul Haglind: En människa försvinner

Olov Svedelid har, utgår jag från, utfört den så kallade lejonparten av författarskapet, dels eftersom han var författare och Paul Haglind var polis, dels eftersom Haglind genomgående omnämns i tredje person. Temat är alltså polisens arbetssätt när en person har försvunnit vad som brukar kallas spårlöst, men här handlar det mer om hur de spår som faktiskt finns följs upp. Ibland hittar man personen levande, ibland död, någon gång inte alls. Tyvärr är stilen lite veckotidningsaktig, och enligt källor på nätet (ja, Flashback, för att säga som det är) skrev Svedelid också i Hemmets Journal på samma tema. Det var också diskussionstrådar där på temat försvunna människor som fick mig att beställa fram boken från UB:s magasin. Skicket tyder på att den ändå har varit framme några gånger tidigare.