35. Fabian Göranson: Klara − Tvättbjörnarnas stad

Huvudpersonen Klara ska skickas till en internatskola, vilket hon inte alls vill. Det är något oklart varför, för det fungerar inte så bra för henne i den vanliga skola hon går, men internatskolan serveras henne inte som en möjlighet utan snarare som ett straff. För att slippa rymmer hon och ansluter sig till ett gäng, Tvättbjörnarna, som man nog måste beskriva som gatubarn. Och eftersom det här är första delen i en trilogi är det ett antal trådar som förblir lösa.

Det hela utspelar sig i en obestämd dåtid, kanske samtida med Karl Bertil Jonsson, för på samma sätt som sagan om honom är detta inte ett sammanhang där man kan få ett entydigt svar på vilket år det utspelar sig. En vag känsla av mitten av 1900-talet är så långt jag kommer.

Jag gissar att det här är spännande för någon i rätt ålder. Själv saknar jag det lager som ibland finns i den här sortens kultur, det må vara film, TV, litteratur eller tecknad serie, som blinkar åt en vuxen läsare. Det förstås inte rättvist att förvänta sig det överallt, men här hade det behövts för att jag skulle vara riktigt sugen på fortsättningen.

345. Fabian Göranson: Drömmen om Europa

Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:

som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.

De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.

Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.

233. Den svarta katten och andra berättelser

I anslutning till omläsningen av "Den svarta katten" plockade jag på biblioteket också på mig den här samlingen av fyra Poe-noveller i serieform, dessutom i lättläst version. Vad gäller titelnovellen - tecknad av Fabian Göranson - är det inte så stor skillnad i intrigen, som ju även i original är ganska enkel och linjärt berättad:

Men i den andra, "Morden på Rue Morgue", tecknad av Ola Skogäng, är det en hel del som är anpassat efter lättläst-genren. Hela den långa inledningen, när berättaren och detektiven Dupin vandrar på Paris' gator, är nedskuren till en enda ruta, som dessutom är förflyttad långt in i handlingen:

(Jag reagerar också på att berättaren är så gammal i förhållande till Dupin. Det finns vad jag minns ingenting i originalet som säger något om det, men jag har tänkt mig dem som relativt unga och relativt jämnåriga.)

Dessförinnan har mordet skett, och det refereras inte genom tidningsartiklar, som i originalet, utan genom en traditionell berättelse. När Dupin kommer in i handlingen får han dessutom träffa de grannar och vittnen som i originalet bara förekommer i tidningsreferat. Och så får han undersöka det slutna rummet - ett koncept som anses förekomma här för första gången i kriminallitteraturen:

Sedan är det inte så stora skillnader mot originalet.

Därefter är det två andra Poe-klassiker, "Fallet Valdemar" (som på svenska brukar heta "Fakta i fallet monsieur Valdemar"), tecknad av Anneli Furmark, som ju är en gammal bekant i den här bloggen, och "Det skvallrande hjärtat", seriefierad av Joanna Hellgren. De är mindre traditionellt serietecknade, och har nog varit i behov av mindre bearbetning för att bli lättlästa.